Ord och Bild: 1896

GIOVANNI IL FORESTIERE.

Siciliansk berättelse Af RUST ROEST.

EN skara barn lekte i gathörnet. De hade bundit några färgade trasor på käppar, som de ursinnigt svängde, under det de med full hals ropade: »Lefve Italien, lefve hären, ned med Afrika!»

Några af skrikhalsarne bildade musiken till denna »partenza per 1'Africa». Dessa stodo under anförande af en svartlockig krabat på fem år. Ett par af musikanterna hade fått tag i några kopparlock, som de slogo mot hvarandra med all tänkbar energi. Ett par blåste i trumpet, en höll i handen en afdankad mandolin, på hvars ostämda strängar han knäppte.

En liten flicka på väg från källan stannade för att se på pojkarnes lek. Hon stod alldeles orörlig med händerna på höfterna för att hålla i jämnvikt det höga vattenkruset, som hon bar på huf-vudet. Men också hon skrek med högan röst: »Lefve hären, ned med Afrika!» och hon tillade af egen drift: »Död åt Me-nelik!»

Gossarne togo upp ropet »lefve Italien, lefve hären, ned med Afrika, död åt Menelik!»

Nerifrån den besvärliga trappgränden kom en man gående. Han kom ut från ett gammalt stenruckel och gick långsamt uppför gränden, som ledde till

Adernös hufvudgata. Halfvägs i gränden stod en palm och sträckte sig öfver stenmuren. Under den stannade mannen ett ögonblick och pustade ut, det var hans vanliga rastställe, just där började gränden bli brantare. Han hade dragit den långpåsiga lufvan ned öfver pannan, nu skuggade han också med sin seniga, bruna hand för ögonen, solskenet var bländande. Han suckade flera gånger djupt och stönade. Han var emellertid ej en så gammal man, som han förefallit, då han sträfvade uppför backen. Det var ej åldern som plöjt fåror i det mörka ansiktet och böjt den höga gestalten till likhqt med en gubbes.

Han var klädd i den vanliga sicilianska fattigmansdräkten, en brun, urblekt, trädsliten sammetsjacka och knäbyxor. Sandaler af ogarfvadt fårskinn täckte fötterna, kring benen voro virade linnetrasor ombundna med snören. Det låg •något oändligt tungsint och hopplöst öfver mannens alla rörelser, äfven nu, då han gick lättare och mera obesväradt pä den jämna gatan.

Personer, han mötte, hälsade på honom med ett vänligt »goddag Giovanni» eller »goddag forestiere». Han tycktes vara lika van vid det ena tilltalsordet som vid det andra. Namnet il forestiere — främlingen — hade liksom förlorat