Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

så godt som inga spår af religiösa känslor eller föreställningar.

Den svenska tolkningen är i det hela rätt förtjänstfull. Hj. S.

NYTT FÖR HÖSTEN.

LIFVETS LEK. Skisser och berättelser af Ivar Dal.

I LÄ OCH LOVART. Berättelser af Jacob Hilditch. Öfversättning af Birger Mörner.

SPANSKA NOVELLER i svensk tolkning af Adolf Hillman. Med förord af marquis de Prat de Nantouiliet.

(Wahlström & Widstrand, Stockholm 1896.)

Med »Lifvets lek» synes den debuterande författaren Ivar Dal afse världens gång i största allmänhet, likväl med särskildt afseende fästadt vid förlofningar. Beklagligtvis träffar man i dessa dåliga tider mycket sällan en ung herre med ett så lefvande intresse för förlofningar som det denne författare lägger i dagen: hans bok handlar nämligen om förlofningar som det glunkas om, förlofningar som bli af, förlofningar som icke bli af, förlofningar som brytas och förlofningar som fullbordas medelst ett kristligt äkta förbund. »Gift dig eller gift dig icke, du kommer att ångra bägge delarne», har en berömd filosof sagt; också känner läsaren sig frestad att lika frikostigt skänka alla dessa mer eller mindre älskande par sin välsignelse, antingen de komma tillsammans eller icke. En af novellerna handlar dessutom också om ett gammalt piano; det är den första i ordningen och för öfrigt också den bästa. Det anar man visserligen icke strax man har läst den, tvärtom är man då snarare böjd att taga den för ett litet fyllnadsgods, som af misstag blifvit placeradt i teten; men när man väl har hunnit till slutet af boken, finns det icke längre något tvifvel öfrigt om att denna skiss verkligen är den bästa. Därför får den också här sin särskilda mention. Vidare finns där en berättelse om en »bracka», som skall köpa en oljefärgstafla med förgyld ram att sätta på väggen i sin salong. Jag har också trott mig känna en och annan bracka, rätt många till och med, och bland dem en del exemplar, som enligt min uppfattning ha varit storartade; men efter att ha läst denna novell nödgas jag betvifla, att mina brackor verkligen ha varit af den rätta sorten. I det brackornas inferno, där man säger »merin» i stället för marin, har det åtminstone hittills aldrig förunnats mig att kasta en blick.

Nåväl, litteraturen är en värld af många världar; i någon af dem hör väl också denna bok hemma, och jag vill för ingen del hafva sagdt, att den icke skulle finna en publik. Alltid finns det läsarinnor, som följa en bok eller en novell med intresse, så snart den handlar om ett fruntimmer, som blir gift med en herre. Och den rent negativa betingelsen för att kunna läsas högt i familj, nämligen absolut oskadlighet, besitter detta arbete i alla händelser fullständigt; däremot torde den positiva betingelsen, förmågan att underhålla, möjligen kunna göras till föremål för diskussion. Jag lofvar i så fall att tiga med mitt votum.

*

De båda öfversättningar från främmande språk, hvilkas titlar läsas här ofvan, äro vida mer än nyssnämda arbete ägnade att pryda ett förlag, som alltid satt en heder i att föra hög litterär standert. Framför allt är den norske författaren Jacob Hilditch en värdefull bekantskap att göra, och hans bok är verkligen en präktig bok.

Det är icke någon lätt sak att skrifva en hel samling sjönoveller utan att blifva enformig, men Hilditch är en förträfflig berättare, och uppgiften har icke beredt honom några märkbara svårigheter. Ochså har han tagit den enkelt och lugnt; lifvet synes i hans bok, liksom i Jonas Lies, berätta sig själf. Hans figurer göra sig icke något särskildt besvär med att tala sjödialekt i tid och otid — jo, det är sant, en af dem gör det, men författaren låter honom också hemfalla under löjet. Hans värld rymmer, liksom alla världar, både hjältar, hvardagsmänniskor och narrar, och alla äro de stora barn, som sjömän merendels äro: naiva hjältar som kajutvakten Tollef, naiva hvardagsmänniskor som Berndt båtsman och Kristen Hammaren, och tokroliga naiva narrar som lättmatrosen Black. Visserligen får man icke något intryck af att författaren till dessa berättelser gripit till pennan därför att han haft något alldeles särskildt att säga, det är ingen ny eller skarpt personlig uppfattning af världens gång, som det har legat honom om hjärtat att här föra fram och belysa; han vill endast berätta, men han gör det med ett varmt hjärta, med ett rikt gemyt och med verklig och stämningsfull konst. Det går genom hans bok ett stråkdrag af Norge och norskt lynne, men på samma gång också en fläkt af hela värl-