Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

vikt och betydelse för studiet af den mänskliga odlingens historia. Man följer här med intresse den lifliga framställning, författaren gifver af det mer eller mindre trogna sätt, hvarpå skilda musikepoker och märkesmän återspeglat tidslynnet, och har han än icke alltid lyckats undvika konstruktion, något hvartill som bekant äfven Riehl i ofvannämnda arbete ofta gör sig skyldig, så följer man dock med oförminskadt nöje författaren äfven på de glänsande paradoxernas och vågade jämförelsernas skimrande men föga tillförlitliga bana. D:r Lindgren har nämligen just den ovärderliga talang, som behöfves för att kunna gifva äfven de mest subjektivt färgade sammanställningar och omdömen det skimmer af allmängiltighet, objektivitet, hvarförutan en kritiker har svårt att skaffa sina yttranden nödig auktoritet.

Följer så samlingens kanske intressantaste uppsats, en redogörelse för »Richard Wagners andliga utveckling», där med ledning af ett arbete af Hugo Dinger påvisas de olika faser, denne store konstnärs själslif genom-lupit alltifrån ungdomsårens auktoritetstro och till den mysticism, som på hans ålders dagar frambragte ett verk sådant som Parsifal. Efter Dresdenupproret blef Wagner genom bekantskap med Feuerbachs läror ateist, för att fem år senare ansluta sig till Schopenhauers läror. Under dessa fem år tillkommo emellertid såväl de skrifter, där Wagner utvecklade sin konstteori, som hela texten till Nibelungen-tetra-logien, något som det ju har sitt stora intresse att veta. Hvad författaren sedan i slutet af denna uppsats yttrar om öfverskat-tandet af Wagners betydelse som dramatiker, kommer nog att framkalla gensagor. För min del kan jag dock icke annat än instämma i hans här uttalade åsikter. Wagner har sin förnämsta betydelse som komponist, och hans senare arbeten äro snarare ett slags måleriska oratorier i kostym äri verkliga dramer, detta naturligen med undantag för »Mästersångarne». Till denna uppsats ansluter sig en följande »om ledmotiv», äfven den särdeles läsvärd.

Af mer allmänt intresse äro dock de tvenne följande uppsatserna, hvaraf den första handlar om »den komiska operans företräden». Författaren häfdar här med talang den komiska operans konstnärliga företräden framför serian och påpekar den viktiga roll, som den gamla buffaoperan haft för hela genrens utveckling. »Det är icke sant», utropar han till slut, »att det var Glucks 'Alceste', som

bragte natur och sanning in i den moderna operans historia. Nej, det var Pergoleses 'La serva padrona'». »Kunglig seen —natio-nalscen» är titeln på den andra af dessa uppsatser, och författaren läser här kraftigt lagen för vår s. k. nationalscen med anledning af dess sedan gammalt väl kända forsyndelser emot den nationela konsten.

Briljant skrifna äro de följande konstnärssilhuetterna, af hvilka jag särskildt vill framhålla den om Jenny Lind, där författaren på ett skarpsinnigt sätt uppdrar en skildring af den stora sångerskans karakter och konstnärs-naturel med stöd af samtidas omdömen, af hvilka en del citeras i den för några år sedan utkomna digra engelska Lind-biografien.

Den alltigenom underhållande samlingen afslutas med ett pikant kåseri »I tyska kyrkans torn», där författaren visar en ny sida af sin talang. M. J.

OLA HANSSON: VÄGEN TILL LIFVET.

Aschehoug, Kristiania 1896.

Man finner mycket af Ola Hanssons bästa egenskaper i denna novellsamling. Framför allt står berättelsen Amors hämd högt genom kompositionens rena linier, psykologiens själfulla enkelhet och den stämning af blid, behärskad melankoli, i hvilken den alldagliga men gripande handlingen är inväfd — en stämning, som i denne författares produktion eljes är rätt sällsynt. Figurerna röra sig med drömlik säkerhet i ett landskap, hvars konturer äro ristade med en känslig hand och hvars färger länge dröja kvar för vårt inre öga. Novellen tillhör säkert det bästa Ola Hansson har publicerat på svenska. Äfven titelnovellen Vägen till lifvet läser man med starkt intresse. Man har visserligen ett ögonblick det intrycket, att författaren här snuddar vid gränsen till den ledsamma kategori af psykologiska skepparhistorier, som stod i så hög kurs för några år sedan, då naturalismen nyss var detroniserad; men detta intryck öfverröstas af andra, tills författaren med säker hand leder det hela till ett lyckligt slut — ett i konstnärlig mening lyckligt slut. — Dessa båda noveller äro ren belle-tristik, låt vara att äfven de äga ett doldt tankeunderlag, eller kanske rättare hvar sitt.