Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

bortom lyckodrömmen. Stilen döljer under föredragets vårdade och lidelsefria legato en viss frändskap med den bittra skärpan och den sorgbundna hjärtlösheten i en Forains ritstift.

' *

Det är två goda danska böcker, dessa båda; två tekniskt solida, skarpsinniga, förträffligt skrifna böcker af det slaget, som danskarne producera så ofta och vi svenskar så sällan. De ha endast ett fel: det är det, att de representera ungefär det bästa, som nu för tiden skrifs i Danmark; sedda under denna synvinkel sjunka de ihop något litet, och med dem landets öfriga litterära produktion för dagen. Den yngre generationen i Danmark behöfver nu ett geni. Den som nu söker efter en dansk bok med geniets märke, får vända sig från belletristiken till litteraturhistorien, från de unge till Georg Brandes, hvilkens nyligen fullbordade Shakespeare är ett verk, som sent skall glömmas, på en gång ett vetenskapligt monument och en gripande dikt, den första i stor stil betydliga bok Danmark under detta årtionde har frambragt.

Hjalmar Söderberg.

EN KANT-TIDSKRIFT.

Kant, den för snart hundra år sedan bortgångne store tänkaren i Königsberg, är den moderna filosofiens centrala personlighet. Men genom den universella betydelse, hvilken tillkommer vissa af de grundtankar, som ingå i den kantiska idékretsen, är hans gärning af högviktig konsekvens för hela det omfattande vetenskapssystem, hvilket bäres af hufvudintresset att å ena sidan vinna kännedom om den mänskliga kunskapens väsen och . å andra framtränga till den yttre verklighetens och det inre lifvets sista och fundamentala bestämningar.

Ytterst sällan har det väl händt, att någon af den mänskliga bildningens många »fram-gångslinier» så resolut böjt sig mot en punkt, därefter liksom vridit sig ett slag kring denna för att åter fortsätta framåt — som den filosofiska utvecklingen till och från Kant, det stora attraktionscentrumet i filosofiens historia. I Königsberg hade före honom filosofien veterligt aldrig flammat högt. Med

Kant tändes där en centraleld. Det är denna eld vid hvilken nära nog all efter-kantisk filosofi har antändt och hvars lågor luttrat äfven åtskilliga icke-filosofiska vetenskaper — från naturvetenskap till motpolen teologi-

Kant tillhör då dessa andar, hos hvilka historien liksom älskar att försänka och koncentrera någon viss del af sitt mera betydelsefulla innehåll. Han är bärare af tankar, hvilkas aflägsnande från den mänskliga bildningen skulle tillfoga denna en väsentlig förlust.

Näppeligen däri ligger dock Kants historiska storhet, att hans tankar äro af bländande genialitet, icke häller i att han bragt till mönstergill afslutning de undersökningar, hvilka fylla hands hufvudverk, de tre »Kritikerna» af människans teoretiska, praktiska och ästetiska förmåga. Nej, den ligger mera i den omständigheten, att han så djupt gripits af ett antal äfven före Kant existerande idéer, att dessa liksom tagit sig sitt definitiva historiska uttryck i honom och inskärpts med ett sådant eftertryck, att de blifvit till oafytterliga insatser i modern andlig kultur, till en art programpunkter, hvilkas diskussion sammanhänger med mänsklighetens högstgående ideella tendenser.

En sådan insats af rent intellektuel natur, är tanken om den dominerande roll, kunskapsteorien spelar inom vetenskapernas system, resp. för den rätta uppfattningen af hvad mänsklig kunskap och vetenskap öfverhufvud äro. Ingen har tänkt högre om kunskapsidén än Kant, men på samma gång har ingen såsom han klargjort, hvilken vansklig uppgift sanningens ernående är. För Kant blef det omsider uppenbart, att hela det föregående kun-skapssökandet i viss mening gått alldeles bak-vändt till väga. Det är »dogmatiskt», häfdar han, att gripa sig an med arbetet på verklighetens kunskapliga rekonstuktion, innan man först undersökt själfva kunskapsförmågan, dess resurser och utsikterna för att den skall kunna vinna sanningen. Verktyget skall först pröfvas, innan det användes, och är icke dess egg tillräckligt skarp för att genomtränga, blir sanningen endast imaginär. Det är denna eventualitet hvilken Kant, drifven just af sitt djupa sanningsintresse, manat vetenskapen att vara beredd på. Det skedde därigenom, att han en gång för alla fastslog tanken om all kunskaps subjektivitet. Hvad kunskapen i öfrigt än må vara, något subjektivt, ett mänskligt föreställningssystem, är den i alla händelser. Och det var på grundvalen af denna enkla