Sida 364
324
MARCEL SCHWOB.
hÄr utslaget, hÀngande ner öfver de spÀda brösten, och med en klippt papperskrona pÄ hufvudet. NÀr jag kom in, gömde hon den, men sade: »Mikael Àr elak, han skall passa bra till drake.»
Vintern nÄdde sitt slut. Himlen var mörk, men en och annan solstrÄle kom skiffern att glÀnsa. Regnet föll mindre stridt.
En afton, nÀr jag kom upp, var rummet tomt. DÀr fanns hvarken bord, stol, kamin eller krus. DÀ jag tittade ut ge-
nom fönstret, tyckte jag mig skönja hop-hukade gestalter, som smögo sig bort öfver gÄrden. Och vid skenet af vaxljuset, som jag haft för att lysa mig uppför trappan, sÄg jag ett papper fÀstadt pÄ vÀggen med knappnÄlar, pÄ hvilket dessa ord stodo skrifna med stora bokstÀfver:
GODKVĂLL MITT HEM, MAJ OCH MIKAEL HA REST TILL DET BLĂ LANDET.
LITTERATUR.
BJĂRNSTJERNE BJĂRNSON OCH DEN SOCIALA FRĂ GAN.
Det Ă€r redan nĂ„gra mĂ„nader sedan andra delen af Björnsons stora drama »Over Evne» utkommit. Ăfverallt har det mottagits med intresse; och pĂ„ de flesta hĂ„ll med det varmaste erkĂ€nnande.
Björnson tyckes hafva arbetat lÀnge pÄ detta diktverk, om man fÄr döma dÀraf, att det blef bebÄdadt redan 1883, dÄ första delen utkom. Sammanhanget mellan de bÄda delarne Àr nÀrmast ett filosofiskt. I den första gÀller det religionens vara eller icke vara. Den slutar med ett frÄgetecken. Författaren yppar Ätminstone icke direkt, om han anser underverkens religion vara sann eller icke. Det andra stycket handlar till det yttre om den stora sociala striden mellan arbetsgifvare och arbetstagare; men djupare sedt utgör det i sjÀlfva verket ett försök till svar pÄ det spörsmÄl, som skalden i det första dramat uppstÀllt.
I och för det rÀtta förslÄendet af hans afsikter vill jag till att börja med sÄ vidt möjligt söka framlÀgga en öfversikt af de olika idéströmningar och teorier, som i första rummet mÄste anses hafva inspirerat honom.
Bland moderna filosofer och nÀrmast bland dem, som sysselsÀtta sig med psykologiska eller sociologiska spörsmÄl, torde
för nÀrvarande den Äsikten vara tÀmligen allmÀnt gÀllande, att religionen, Ätminstone sÄsom uppenbarad religionsform, icke lÀngre kan betraktas sÄsom bildande en verklig enhet mÀnniskor emellan. Den blir allt mindre konkret och förlorar sig allt mera i abstraktioner. Hvarje religion bestÄr nÀmligen, för sÄ vidt som den skiljer sig frÄn den vetenskapliga metafysiken och moralen, af ett mytiskt och fantastiskt element, till hvilket höra sÄ vÀl antropomorfa förestÀllningar om gudomens vÀsen som underverk och mystiska ceremonier. DÄ en religion Äldras, antager den en allt mera filosofisk form och afklÀder sig i samma mÄn sin fantastiska klÀdnad. Hvad kristendomen betrÀffar, representerar t. ex. protestantismen jÀmförd med katolicismen ett mindre kvantum fantastiska element. Men dÄ detta element en gÄng blifvit fullstÀndigt elimineradt, mÄnne dÄ den Äterstod af religiöst innehÄll, som Ànnu tör finnas kvar, kan sÀgas konstituera hvad vi mena med religion till skillnad frÄn vetenskap, eller har den kanske helt och hÄllet upplösts i filosofi? Detta Àr ett öppet spörsmÄl, pÄ hvilket vetenskapen knappast Ànnu torde hafva gifvit nÄgot fullgodt svar. Men vare dÀrmed hur som hÀlst, sÀkert Àr, att vetenskapen Àr mÀktig att skapa en andlig enhet, och en enhet, som i viss mÄn Àr
