Ord och Bild: 1896

HEK ALE.

Af PER HALLSTRÖM.

NAR Teseus drog ut att fånga den maratoniske tjuren, hann han för-

__ sta dagen till Gargettus och sof

öfver natten där. Han fick honungsvin efter aftonvarden och satt glad och såg solen sjunka och berättade gladt för alla sitt ärende. De höjde sina skuldror och blickade upp på honom med stora ögon. »Men du vet icke, hur vild och farlig han är», sade de, »det är icke en tjur, det är ett vidunder, otaliga har han fördärfvat, folk och djur, han fnyser eld, säger man, och hans blick dödar. Och du är ensam, och hvad är det du har där? — En klubba bara, bunden i ett långt rep, hvart tänker du komma med den?»

Teseus lutade sig skrattande fram. »Lyft på den», sade han, »lyft på klubban! Ar den tung nog? Repet är så långt för att räcka till att binda djuret med — två hvarf om hornen och mulen, ned efter bringan under båda frambenen, upp bakom bogarna och en fast knut öfver skulderbladen — räcker det? Jag tänker icke döda honom, bara slå honom ett lagom slag här midt i bläsen och så snöra in honom för att taga honom med mig till Atén. Hjälp kan jag sedan få att draga honom vägen fram, men förr behöfver jag ingen.» Och när de sökte afråda honom och berättade om all den fasa som tjuren spridt, svarade han endast : » Desto mera skäl att få ett snart slut

på detta, godt folk», och när solen sjunkit, gick han in och sof.

Dagen därpå hade han hunnit till Proba-lintus, när solen stod högst, och han var törstig och något trött af vägen, som gått mellan kullar i stigningar och sänkningar. Den började dock här blifva jämnare, och på skogsliniernas vidd kunde redan anas den stora slätten vid Maraton. Som han såg en koja helt nära sig, steg han dit upp och kastade sin klubba i gräset. Där satt en gammal gumma i dörren och spann, just så långt inne, att solljuset snuddade förbi hennes hufvud och händer och värmde hennes knän. Hon såg på honom med lysande, klara ögon och stannade sländan med fingret.

»Jag är trött, mor», sade han, »och varm. Om du vill låta mig komma in till dig och sitta i den tätaste skugga du har, så gör du mig godt.»

Gumman steg genast upp och sköt undan sin trebenta stol.

»Visst får du komma in», svarade hon, »och bäst är väl, att du går till bädden och hvilar mot den, där kommer det ett drag från luckorna, om jag stänger till dörren.

»Men om jag bara visste», sade hon vidare, »hvad jag skall bjuda dig, främling.»

Teseus gick förbi henne in och fram till bädden och gladde sig åt, att den