Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

JANE GERNANDT-CLAINE: HELLA OCH ANDRA HISTORIER OM KVINNOR.

Stockholm, Alb. Bonnier.

Det vill synas som om denna talangfulla ehuru ännu måhända icke fullt utpräglade författarinna tillsvidare skulle äga sin förnämsta styrka på den kortare novellens område; åtminstone gäller det om denna bok, att den långa titelnovellen »Hella» icke vinner vid jämförelsen med de mindre skisserna.

Bland de få moderna typer J. P. Jacobsen skapade finns det två som de nordiska novellisterna efter honom aldrig ha tröttnat att åter och åter variera, Niels Lyhne och fru Boye. Då en novellist skall sätta sig ned att skrifva någonting, ehuru han kanhända icke på länge från lifvet har mottagit några intryck af det slaget som han kan omsätta i dikt, händer det emellanåt, att han till sin räddning —- väl oftast omedvetet — erinrar sig dessa gamla bekantskaper, en af dem eller båda. Fru Claine synes ha erinrat sig båda, och hon har kallat deras ättlingar Erik Skytte och Viveka Vingfelt. Naturligtvis kan det här icke vara tal om någon familjelikhet af det slag som man kan taga på med händerna och påvisa drag för drag, därtill har författarinnan både för god smak och för känsligt artistsamvete; men å andra sidan har hennes skapande fantasi icke räckt till att af dessa båda dana ett par nya typer, som rista sina egna drag i vårt minne och vår fantasi och komma oss att åtminstone för ögonblicket glömma deras förfäder. Erik Skytte är den veke, själsfme, andligt bleklagde unge mannen, sådan han har mött oss i så många böcker före denna; fru Viveka är den mondäna bo-hèmiennen, som bedårar i synnerhet de helt unga männen genom sin frihet i ord och handling, sin oregelmässiga charme, samt genom sin förmåga att i konversationen hoppa från ett ämne till ett annat... Men det är sant, novellen har ännu en tredje faktor, nämligen Hella, en frisk och täck ung flicka; hon är den som Erik Skytte »egentligen» älskar, ehuru han gifter sig med fru Viveka. Då förf. har gifvit berättelsen Hellas namn, har hon troligen afsett att i hennes gestalt gifva något annat och mera än en söt flicka i allmänhet; men hennes roll är så kort och så föga pregnant, att läsaren knappast tycker sig ha hunnit göra hennes närmare bekantskap, då hon plötsligt omkommer genom en olycks-

händelse. Ett nytt memento angående olyckshändelsers allmänna olämplighet, då det gäller att i en novell lösa handlingens gordiska knut! Endast en litterär Alexander torde kunna begagna sig af dem med framgång.

Smånovellerna äro, som jag visst redan har nämnt, i vida högre grad än »Hella» egnade att lägga beslag på läsarens intresse. Författarinnan ådagalägger i dem en rikedom på fruktbara motiv, vittnande om en fantasi af helt annan frihet och styrka, än den man nyss förut fått intryck af i hufvudnovellen, och hon behandlar dem med smak och distinktion och med en odlad ehuru för främmande intryck någon gång väl känslig stilkonst.

»Jadwiga» är framför alla en verkligen grann prosadikt. Berättad i jag-form, den form hvilken fru Claine synes älska mest och behärska bäst, ger den oss på några få sidor, hvilkas stil har en sällsynt glans och flykt, ett kvinnoporträtt af en skrämmande skönhet, som synes oss på en gång främmandeartad och välbekant —• främmandeartad som drömmen och välbekant som den; och det är gifvet med en sammanträngd intensitet, som tillåter oss att i en glimt samla och behålla dess spridda drag. Ett vackert konstverk är också »Bronsmonumentet», en novell byggd öfver ett motiv ur Levertins sfär; berättelsens med framträdande flit och omvårdnad ciselerade stil röjer också här och där några anklänge från den nämnde diktarens så säreget afvägda prosarytmer. »Underströmmar,» som i likhet med »Bronsmonumentet» väl knappast hör till de berättelser i samlingen, som egentligen ligga förf. närmast om hjärtat, kan vid en ytlig genomläsning lätt verka som en selma-lagerlöfiad, och något intryck från detta håll röjer sig väl också i novellens starka ordpatos och högt stämda diktion, som synes ligga någon halfvåning öfver den nivå, i hvilken fru Claine rör sig ledigast. Det förefaller mig öfver hufvud taget, som om man i fru Claines skisser hade att skilja mellan tvänne hufvudgrupper: i den ena »litteraturiserar» hon mera eller mindre, i den andra talar hon lugnt och otvunget sitt eget språk. Till den senare gruppen hör utan fråga sådana noveller som »Edith» och »Friede Jung», två varmt och djupt kända stycken, ett slags uppbyggelse-noveller i tjänst hos den poetiska ehuru till sina konturer något sväfvande religion, som heter tron på lifvet.

Hj. S.