Ord och Bild: 1896

2

DAGBOKEN.

ans eller »tidsenligt» ämnesval framgår däraf, att han efter slutade akademiska studier knappast befattat sig med annan lektyr än Bibeln och Camoes; liksom Pierre Loti föredrog han att studera lifvet själft. Och att han aldrig betraktade sitt skaldeskap såsom ett yrke, framgår äfven däraf, att han utan tanke på en blifvande volym vanligen nedskref sina ingifvelser med blyertspenna på ett furubord. Det fick sedan bli hans familjs eller vänners sak att afskrifva hvad där stod, innan bordet var fullskrivet; ty då renskrapade han det med en glasbit för att få plats för nytt »klotter».

Mera på allvar tog han däremot den uppgift han fick, då hans hemtrakt i stolthet öfver sin firade skald invalde honom i deputeradekammaren. Och just därför att han tog denna uppgift på fullt allvar, blef hans politiska bana så kortvarig. Redan efter åtta dagars deltagande i riksdagsarbetet nedlade han nämligen sitt mandat och utfärdade ett ljungande manifest, där han tillkännagaf anledningen: han hade väntat sig att till fosterlandets bästa få samarbeta med en elitkår af fosterlandsvänner; i dess ställe kände han sig vara kommen i en myrstack af egoister, som satte sina individuela intressen framför fosterlandets .. .

Men han skulle finna ett annat medel att gagna sitt folk. Och om förmågan att läsa innantill är en af civilisationens väsentligaste häfstänger, så har Joao de Deus blifvit en af civilisationens välsignelsebringande banbrytare och en af mänsklighetens välgörare genom den väckande och tidsbesparande metod för konsten att lära sig läsa, som han uppfann. Pedagogiska auktoriteter ha redan uttalat sin beundran öfver den ovärderliga reform i den första barnundervisningen, som är att datera från utgifningen af hans »Cartilha maternal» (1876); det återstår nu blott för hvarje land att finna en man med tillräckliga fonetiska förkunskaper för att kunna tillämpa metoden på dess eget språk.

Det var hufvudsakligen med hänsyn till den stora förtjänst om folkundervisningen, han härmed inlagt, som parlamentet för några år sedan kände sig manadt att betrygga den ädle skaldens problematiska tillvaro genom att tillerkänna honom en årlig pension på 6,000 kronor. Och då han i fjol fyllde 65 år, firades dagen af hela nationen. Konung Dom Carlos gjorde personligen ett besök i skaldens hem för att till honom öfverlämna Portugals högsta ordensutmärkelse, storkorset af

S. Thiago-orden, och såsom ett bevis på huru främmande skalden var för all slags ära och yttre glans må nämnas, att då han infann sig vid aftonens galaföreställning på teatern, bar han sin dekoration på orätt sida af sin redingote (någon frack hade aldrig funnits i hans garderob).

Om skaldens födelsedag i fjol firades såsom en nationel glädjefest, har nu hans begraf-ningsdag firats såsom en nationel sorgefest. Hela det portugisiska folket, med kungafamiljen i spetsen, har med kransar och kondoleansskrifvelser hedrat den bortgångne och hans familj. Och deputeradekammaren skyndade sig att besluta, dels att begrafningen skulle försiggå på statens bekostnad, och dels att den efterlefvande makan och de fyra barnen skola uppbära en årlig pension på 4,000 kronor att oförminskad utgå, så länge någon af dem finns i lifvet; och på begraf-ningsdagen voro deputeradekammarens förhandlingar inställda, på det att representanter från hela landet skulle kunna beledsaga den folkkäre skalden på hans sista färd: till Portugals Panteon (ett kapell i kyrkan »dos Jero-nimos»), där han nu hvilar vid sidan af sina store landsmän Vasco da Gama, Luiz de Camoes och Alexandre Herculano.

Göran Björkman.

FRÄMMANDE TONER.

Dikter från skilda länder samlade och på svenska tolkade af Hennan A. Ring. Fröléen & Comp.

Hr Ring, som förut dokumenterat sig som en visserligen ej öfverallt, men dock mångenstädes lycklig Heinetolkare, har därigenom den erfarenhet, som är så oundgänglig för ett öfversättningsarbete likt det, han nu gett den svenska allmänheten. Underligt vore också, om hans bok ej gärna skulle köpas och läsas. Dels är utstyrseln i sitt slag ensamstående, då boken framträder i en elzevier-upplaga med läckert omslag, papper af prima kvalité och försedd med teckningar af Jenny Nyströms hand. Det är en bok för förmaksbordet, och sådana bruka ha förutsättningar att slå an i vida kretsar. Dels finns det i allmänhet något lockande i öfversättningar från främmande författare, som ligger däri, att de återgifva stora diktares kärnspråk. Oftast eller rättare sagdt alltid blifva dessa något förbleknade i omklädnaden. 1 alla fall ha de dock alltid, om bearbetaren förstått sin sak, så mycket kvar af originalets egendomliga färg och glans, att läsaren kan i sitt