Ord och Bild: 1896

4

2 Årg. 1896. Bilaga till ORD OCH BILD. N:r 8, Aug.

LITTERATUR.

JULIUS LANGE.

† den 2 0 augusti 1896.

Det är på det empiriska tänkandets områden som Danmark i våra dagar äger sin öfverlägsenhet öfver grannländerna. Det är på dessa områden som man där träffar namn af civilisatorisk betydelse. Och till de främsta af dessa namn hör Julius Langes.

Julius Lange ägde en omfattande, stort formad ande. Han var en konsthistoriker, som från början »såg med ögon» (Carlyles uttryck), som skapade sin egen metod och som, tack vare denna, tillfört konsthistorien viktiga upptäckter — ej sådana vetenskapens nouvelles à la main, som våra dagars forskare mest söka efter, utan en rikt utrustad och historiskt långsynt andes upptäckter af sammanhang de olika företeelserna emellan, af förgreningar, frändskaper och rötter ned genom århundraden och årtusenden.

I företalet till »Billedkunst» yttrar Lange: »En sak må det vara mig tillåtet att uttala, emedan för det sjunde och sista ingen kan veta det utom författaren, nämligen att aili, som här meddelas, beror på kännedom i första hand om ämnena. Grundvalen är allehanda anteckningar, gjorda på platsen framför själfva konstverken. Från min egen ståndpunkt betraktar jag det egentligen som öfverflödigt att säga detta; det borde i alla fall vara själfklart. Väl kan man också öfversätta eller i andra hand meddela andras intryck, skildringar och domar; men då måste man tydligt angifva, hvad som är verkligt författareskap och hvad som icke är det.»

Denna vetenskapsmannens själfständighetsförklaring är att förstå alldeles efter orden. Det skulle för Lange varit större möda att

återgifva en annans tankegång än att fullfölja sin egen. Om det sätt, hvarpå konsthistorien hittills arbetat, hade han sina egna kätterska meningar. Han har karakteriserat det såsom hufvudsakligen ett katalogarbete, motsvarande det faunistiska arbetet inom zoologien och det floristiska inom botaniken. De historiska resultat, som vinnas genom att uppvisa, att en tafla är målad af Bramantino, en annan af Vincenzo Foppa o. s. v. intressera honom i och för sig icke synnerligen mycket, och då Morelli studerar formkarakteren i ett arbete allenast för att kunna gifva det ett riktigt mästarenamn, går han enligt Langes uppfattning förbi själfva sakens kärna. När Lange studerade framställningarne af den mänskliga gestalten — och detta var hans lifs studium — studerade han historien om människan, sådan konsten ser henne — en sida af det mänskliga själfmedvetandets historia —, och hos konstnären studerade han hans lifsför-hållande till konstverket, endast för så vidt som det funnit uttryck i de gestalter han framställt, i deras helhet så väl som i deras enskildheter. Han studerar konsthistorien icke för individernas skull utan för att förstå halten af deras verk och deras ämnen. För ett sådant studium är katalogen icke målet utan blott ett medel till historisk vägledning.

Naturvetenskapen har länge sedan på grundvalen af den systematiska öfversikten af arten och släkten funnit nya uppgifter i det komparativa studiet af djurens och växternas anatomi och fysiologi och tror sig först genom iakttagelse af huru samma drag formar sig hos olika arter och släkten riktigt kunna förstå organismens byggnad i förhållande till dess lifsbetingelser, ja till och med förstå evolutionen af hela den organiska världen.