Ord och Bild: 1896

34

DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR. 34

är mycket möjligt, men något verkligt bevis därpå ha vi icke. När man läser hvad hon skrifvit, har men svårt att värja sig mot tanken, att så kan endast den tala, för hvilken kärleken icke har några hemligheter kvar. Men å andra sidan är det att märka, det Kristina själf, på samma gång hon talat om sitt eldiga temperament, också uttryckligen sagt, att hon aldrig gifvit vika därför. Det är sannt att kvinnor i allmänhet icke göra dylika bekännelser, men Kristina var tillräckligt öfvertygad om att allt var henne tillåtet för att ej rygga tillbaka för någon öppenhjärtighet, och en sådan korrespondent som t. ex. Bourdelot var tillräckligt fördomsfri att höra hvad som helst. Ingen skrifven rad, intet ögonvittne intygar, att Kristina verkligen öfverskridit kärlekens Rubicon, och hon hade för många vakna ögon omkring sig för att länge kunna dölja något.

Tyvärr har det dock icke varit känslans renhet som fäst jungfrulighetens krona på detta nyckfulla hufvud. Hade ordet demi-vierges varit uppfunnet på sextonhundratalet, hade det säkert passat till Kristina. Orsaken låg antagligen i något omildt naturens tvång, ty utan tvifvel har hennes konstitution varit abnorm; hon har själf låtit undfalla sig ett par antydningar därom, och om hon skref: »Jag högaktar alla, som äro kyska af dygd, men de, som blott äro det af ett kyligt temperament, duga aldrigtill något», så gjorde hon kanske detta i hopp att hennes eget fall skulle räknas dygden till godo.

Längre än till förmodan, om än till en mycket stark sådan, lära vi nog ej komma. En sak synes likväl säker: har Kristina någonsin älskat någon, så har det varit Decio Azzolini.

(Slut i nästa häfte.)

I Snön.

Efter ENRICO PANZACCHI.

/gryningens skumma timmar de dr i f vor, som hopats i natten, orörda, fläckfria hvitna. ■— Men sedan pd täcket, som glimmar, syns tunga fotspår och märken af skodon, grofva oeh slitna.

Lifvet sofver och lider! — Vintern är grym mot de gamla och tynger de ungas hjärta... Min blick öfver drifvan glider. — Ett spär af tvä nakna små fötter mig fyller med grubblande smärta. -

Hvem hjälper väl er pä färden, smä fötter, som darrande, nakna förirrat er bland de andra? — — Och finns det dä än i världen, smä barn, som barfota, frusna igenom drifvorna vandra?

ELLEN LUNDBERG, f. Nyblom.