Ord och Bild: 1896

FRE DIKTER.

efter friedrich hebbel.

sommarbild.

Det var på sommarns allra sista dag; så djupröd i sin fägring rosen stod, som om hon ville brista ut i blod, och stum naturen höll sitt andedrag.

Ej drog en vindfläkt genom sömntyngd

skog,

men från en fjärils hvita vingpar sam en stilla dyning — rosen den förnam

och skälfde till och domnade och dog. *

mysterium.

O sällsamma uppenbarelse, som rinner igenom all varelse liksom en evigt skiftande ström af känsla och tanke, syn och dröm. Dess flöden växla som natt och dag. Hvar börjar du? Hvar slutar jag? Du nämner ett fullt, ett blodvarmt ord, det rötter slår i min andes jord, så väfver du dig i mitt väsen in, ty skörden som gror är din som min. Och hvad ej munnen tyda förmår, som blink från öga till öga går. Så vaknar enandets sambegär, en lifsform finner en annan kär . . . I)e fjärran solarnes stråfeflod rinner varm och lefvande genom mitt

och hvad som jäste i jordens mull stiger upp emot mig i drufvans gull, och hvad som sinnenas portar flyr som rodnande aning i hjärtat gryr. Så brusar i full och harmonisk takt lifvets sprudlande katarakt, så att hvarje droppe, dess flöden stänkt, hvart lefvande väsen genomträngt. Så att hvarje form sig i gränser klär att visa sitt säraste lifsbegär och hela oändlighetens allt

sig lindar i minsta atomens gestalt. *

blod

det sista trädet.

Längst bort vid horisontens rand ett ensamt pilträd står, kring hvilket aftonsolens brand sin purpurgloria slår.

Ett ensamt träd — dock, minnes jag den glans, som brann i skyn, står pilens skepnad än i dag som fordom för min syn.

Så skådar jag ock dig, min vän. Min ungdom svunnit re'n, men kring ditt väsen ser jag än dess sista aftonsken.

Bengt Lidforss.