Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN. 7 i

KONST.

UTSTÄLLNINGEN AF GAMLE MÄSTARES HANDTECKNINGAR I NATIONALMUSEUM.

Handteckningens egendomliga behag ligger i dess friska omedelbarhet och intima, personliga karakter. 1 de flesta fall blott tjänande som en förberedelse till ett mera utfördt verk, är handteckningen den konstnärliga inspirationens förstfödde, det första försöket att ge form åt en konstnärsidé, d. v. s. en idé om någonting skönt eller karakteristiskt. Den är liksom konstnärens förtroliga samspråk med sig själf och verkar på betraktaren med det uppriktiga och oförbehållsamma ordets makt, med ett samtals im-provisatoriska friskhet och nyckfullhet, dess lätta flyktiga doft. Liksom det händer att en person är fängslande i sin konversation men tråkig, då han håller tal, kan en målares teckning också vara bra mycket roligare än hans tafla. Särskildt gäller detta naturligtvis, om hans färgsinne icke är lika utveckladt som hans formsinne.

De gamle konstsamlarne ha haft en tydlig känsla för denna handteckningens intima karakter. Under det de helt naturligt burit en viss respekt för att sätta sitt märke eller någon sin inskrift på dyrbarare konstverk, såsom en tafla eller en staty, ha de af ålder varit mera ogenerade gent emot handteckningarne. De stora samlarne på detta område fäste ofta på sina blad sitt eget märke eller gjorde sina egenhändiga påskrifter angående mästaren, inköpet etc., och sålunda kan ett blad ofta rätt tydligt berätta sin egen historia och därtill en hel del om herrar samlares för konsthistorien så intressanta och nyttiga släkte.

Detta om handteckningar i allmänhet. Låtom oss nu öfvergå till de ifrågavarande.

Det är det gamla Kungl. Museums chef under åren i 844—58, öfverintendenten Michael Gustaf Anckarsvärd (död 1878 vid 86 års ålder) som egentligen bildat denna samling, och har han antagligen börjat därmed åren 1820 —2 i, da han vistades i Rom för konststudier. Sedermera har samlingen gått genom ännu ett par privata personers händer, innan den i början af innevarande år genom köp hamnade i Nationalmuseum. Antalet blad utgör

nära 700. Af dessa äro dock blott de bästa — ett antal af 92 — exponerade.

Samlingen omfattar endast arbeten af utländske mästare, italienare, fransmän, tyskar och nederländare. Den ger emellertid en ganska intressant och rätt vid inblick i den europeiska kontinentens konst under tre århundraden, från början af 1 500-talet ända till slutet af 1700-talet.

Men ej blott om konst berättar denna kollektion utan också om de många samlare, genom hvilkas händer den gått. Från en mängd olika håll ha bladen kommit. Bland svenska samlare finna vi Karl Gustaf Tessin, Grill och Masreliez, bland utländska flere engelsmän, holländare och särskildt fransmannen Crozat, hvars berömda »cabinet» såldes i Paris 1741. Det har sitt intresse att följa spåren af samlarne. Tessin gör ofta själf sina anteckningar på bladen, hvilka han smakfullt inramar i smala remsor af guldglänsande eller marmoreradt papper. Ett af de italienska bladen — »En Biskop» af Guerino da Pi-stoja — omgifves af en rikt ornerad, målad ram af det slag, som Vasari, de italienske manieristernas teoretiker och själf en smula konstnär, brukade arrangera kring sina blad, och torde alltså härstamma från hans samling. Ett blad — »Venus och Amor», tillskrifvet Lionardo da Vinci men tvifvelsutan af en ringare konstnär — är i högra hörnet märkt med en palett med penslar, den engelske samlaren Richardsons tecken. En obekant samlare har på sina blad som märke ett öga. Öfverallt möta vi de gamle konstentusiasternas stolthet öfver och kärlek till sina skatter.

En hastig revy öfver den lilla expositionen och ett något längre dröjande vid några mera märkliga blad skulle kanske kunna intressera tidskriftens läsare.

Om vi då börja med Italien, hvars konst är talrikast företrädd i expositionen, möta vi först några mycket stora namn: Lionardo, Andrea del Sarto, Rafael, Palma Vechio. Etiketterna äro dock, hvad de båda förstnämde mästarne angår, så godt som säkert oriktiga. Det Lionardo tillskrifna bladet — en blyertsstudie på skärt papper och med hvita dagrar — är en Venus af en ganska ståtlig plastisk karakter. Under Rafaels namn går