Sida 413
TOR HEDBERG.
369
Tor Hedbergs författarskap Àr mÄngsidigt, och det vore icke lÀtt att söka stÀlla hans framtida horoskop. I sjÀlfva det behof att nÀstan samtidigt syssla med sÄ mÄnga olika former som den koncentrerade sagan, det satiriska lustspelet, den lyriska dikten ligger ett medgifvande, som skvallrar om, att författaren Ànnu i viss mÄn vÀntar och söker.
Ligger dÄ hÀri ingen fara? frÄgar man sig ovillkorligen. I den strÀnga sjÀlfkritik, hvarom ett dylikt arbete bÀr vittne, ligger en möjlighet för sjÀlfreflektionen att döda den omedelbarhet, som Àr diktarens största bÀrande kraft. Men denna sjÀlfkritik kan ocksÄ vara uttryck för en natur, som be höfver bida sin tid, samla sig, skapa en egen form, innan han Äter upptager trÄden till den tankesfÀr, hvilken fÄtt sina starkaste uttryck i arbeten som »Judas» och »Ett eldprof». Författaren har sÀkert kÀnt, att det var nÄgot af klarhetens sista tÀndande gnista, som hÀr fattades. Men denna gnista kan Ànnu komma och skall sÀkert göra det. Den lyser redan emot oss bÄde i dikterna och i de sagoformade berÀttelserna frÄn den sista julens publikationer.
Gustaf af Geijerstam.
EDMOND OCH JULES DE GONCOURT.
Det var ett lÄngt och verksamt lif som fick sin afslutning, dÄ Edmond, den Àldste af de bÄda bröderna Goncourt, den 16 juli detta Är för alltid slöt sina ögon.
Man kan ej sĂ€ga, att de nĂ„gonsin vunnit det hela och odelade erkĂ€nnande, som deras allvarliga och banbrytande arbete förtjĂ€nade. Ăfven i de Ă„r, dĂ„ naturalismen stod pĂ„ sin höjdpunkt, var den succĂ©s, som kom dem till del, lĂ„ngt ringare Ă€n mĂ„nga af efterföljarnes.
Möjligen hade den lÄnga kampen de sista Ären gjort Edmond bitter, stundom nÄgot skarp och doktrinÀr, vanan att analysera slutligen öfvergÄtt till en gammal mans nÄgot egenkÀra sjÀlfspeglande, men man har ej rÀttighet att för smÄ svagheter glömma stora förtjÀnster.
Ty det Àr ingen obetydlig plats, som de bÄda intaga i Frankrikes andliga lif. Deras samlade arbeten uppgÄ till ett femtioen/ och bild, j:te Ärg.
tal volymer, och kvaliteten Àr ej ringare Àn kvantiteten. PÄ mer Àn ett omrÄde ha de varit banbrytare. De ha vÀckt till lif sinnet för det adertonde Ärhundradets konst, i en hel följd af monografier skildrat dess sedehistoria, i Frankrike infört smaken för Japans lÀckra konst, som ej blifvit utan inflytande pÄ utvecklingen af Frankrikes egen dekorativa konst, och de ha slutligen skapat en helt sÀregen form af romanen.
Hela detta vÀldiga arbete ha de utfört gemensamt i ett samarbete, som söker sin like i litteraturens historia. Tillsammans utgjorde de en dubbelvarelse med en sjÀl och samma intressen. Allt sedan den dag, dÄ modern 1848 pÄ dödsbÀdden förenade deras hÀnder, Ànda till dess Jules 1870 dog, hade de varit skilda Ät endast i fyrtioÄtta timmar. Edmond, den Àldste, var kanske den manligaste, mera reflekterande, den som stÀllde problemen, pÄdrifvaren, som aldrig hejdades af nÄgra hinder; Jules^ den yngre, mera sorglös och passiv, full af esprit, graciös som en kvinna. Gavarni har tecknat dem bÄda i ett portrÀtt*, som förtrÀffligt karakteriserar dem; man ser dem i en teaterloge, i profil frÄn höger; Jules med rno-noclen i ögat böjer sig lifligt framÄt; Edmond sitter tankfullt tillbakalutad med de fina, nervösa hÀnderna pÄ knÀet. Det Àr sÄ som alla samtida skildra dem: Jules alltid tvÄ steg före, Edmond i sina tankar nÄgot efter.
Det har sig icke sa lÀtt att skilja deras olika insatser i detta gemensamma arbete. Visserligen har Edmond efter broderns död utgifvit en hel följd af arbeten, men dels Àro dessa en fortsÀttning i samma anda som deras gemensamma arbete, dels torde mycket af det, som Àr annorlunda dÀri, böra skrifvas pÄ Älderns inflytande. Hvad man kanske mest saknar i dessa senare arbeten Àr en viss verve, en viss bubblande esprit, en viss glÀdtighet, som gaf nÄgot pittoreskt och leende Àfven Ät deras pessimism och melankoli, dÄ de Ànnu voro tvÄ vid arbetsbordet.
De bÄda bröderna hade först Àmnat att blifva mÄlare och företogo i denna afsikt en studieresa genom Frankrike och Algier, aftecknande pÄ sin vÀg allt hvad de funno minnesvÀrdt. à terkomna till Paris kastade de sig med verklig passion öfver akvarel-
* Reproduceradt i Ord och bild 1895, sid. 364.
24
