Sida 521
EFTER TSARDAGARNE I PARIS
Af NATHAN SĂDERBLOM.
Tsaren tog solen med sig, dÄ han drog i triumftÄg upp genom de elyseiska fÀlten och Boulognerskogen till Versailles. Solen sken pÄ de tunga gardeskyrassierernas stÄlpansar, dÀr de galopperade före kejsartÄget. Sedan har regnet intagit Paris. Man tÀnker pÄ de varma, solljusa, fÀrgrika festdagarne liksom pÄ en dröm eller ett aflÀgset minne. En af nordens frÀmste fÀrgkonstnÀrer sade mig: »Det var det dejligste, jeg har seet». AlltifrÄn tsaren sjÀlf och hans gemÄl torde bÄde den ene och den andre instÀmma dÀri.
Mer eller mindre motstrÀfvigt har hela Europa dock slutligen enats om insikten, att tsardagarne voro en politisk tilldragelse af hög rang.
De parisbor, som ha sina riktiga hem i nordens lÀnder eller pÄ andra sidan Rhen, förnummo icke utan stolthet bakom de skallande ropen: vive le tsar, vive la Russie, kÀnslan af germanernas friska, vÀxande styrka. Denna kÀnsla mÄste vara lefvande och stark, för att frÄn Europas bÄda Àndar de Àldste och de yngste, romaner och slaver, republiken och autokraten skola slÄ sig endrÀgtigt samman.
NÄgra politiska funderingar pÄ pangermansk grund skola dock icke hÀr anstÀllas, bland annat dÀrför att i politiken sÄ vÀl som eljes slÀkten stundom Àr vÀrst.
Men hvem har kunnat pĂ„ nĂ€ra hĂ„ll bevittna undret af den ryske sjĂ€lfhĂ€rskarens hyllning i Paris, utan att samtidigt ge rum Ă„t en annan förnimmelse: medkĂ€nsla och beundran för en stor nation, som i kejsarbesöket ser inseglet pĂ„, att ett fjĂ€rdedels sekels ihĂ€rdiga mödor nĂ„tt sitt mĂ„l, att Frankrike Ă„tervunnit sin förlorade plats. Republiken Ă€r erkĂ€nd, sedan romanovernas Ă€ttling aflade visit hos de folkvalde kamrarnes presidenter och sedan f. d. garfvaren Faure förde hans gemĂ„l vid armen genom sin hufvudstad. Ăndtligen, Ă€ndtligen Ă€r Frankrike icke mer allena.
Torsdagen den 8 oktober residerade tsar Nikolaus och Alexandra Feodorowna pĂ„ slottet i Versailles. PĂ„ ena sidan hade de den stensatta gĂ„rden, dĂ€r Ludvig den fjortonde hĂ„ller inne sin hĂ€st i den stĂ„tliga kretsen af Frankrikes statsmĂ€n och hjĂ€ltar. PĂ„ andra sidan ligga de oĂ€ndliga trĂ€dgĂ„rdarne, som med sitt bedrĂ€gliga perspektiv synas tillkomna för att stĂ€rka lâancien rĂ©gime i inbillningen att hela vĂ€rlden lĂ„g beundrande och tillbedjande för dess fötter.
Kejsarparets vistelse pĂ„ Versaillesâ slott vĂ€cker till lif underliga minnen. En oktoberdag för 107 Ă„r sedan fanns inom
