Ord och Bild: 1896

EFTER TSARDAGARNE I PARIS

Af NATHAN SÖDERBLOM.

Tsaren tog solen med sig, då han drog i triumftåg upp genom de elyseiska fälten och Boulognerskogen till Versailles. Solen sken på de tunga gardeskyrassierernas stålpansar, där de galopperade före kejsartåget. Sedan har regnet intagit Paris. Man tänker på de varma, solljusa, färgrika festdagarne liksom på en dröm eller ett aflägset minne. En af nordens främste färgkonstnärer sade mig: »Det var det dejligste, jeg har seet». Alltifrån tsaren själf och hans gemål torde både den ene och den andre instämma däri.

Mer eller mindre motsträfvigt har hela Europa dock slutligen enats om insikten, att tsardagarne voro en politisk tilldragelse af hög rang.

De parisbor, som ha sina riktiga hem i nordens länder eller på andra sidan Rhen, förnummo icke utan stolthet bakom de skallande ropen: vive le tsar, vive la Russie, känslan af germanernas friska, växande styrka. Denna känsla måste vara lefvande och stark, för att från Europas båda ändar de äldste och de yngste, romaner och slaver, republiken och autokraten skola slå sig endrägtigt samman.

Några politiska funderingar på pangermansk grund skola dock icke här anställas, bland annat därför att i politiken så väl som eljes släkten stundom är värst.

Men hvem har kunnat på nära håll bevittna undret af den ryske själfhärskarens hyllning i Paris, utan att samtidigt ge rum åt en annan förnimmelse: medkänsla och beundran för en stor nation, som i kejsarbesöket ser inseglet på, att ett fjärdedels sekels ihärdiga mödor nått sitt mål, att Frankrike återvunnit sin förlorade plats. Republiken är erkänd, sedan romanovernas ättling aflade visit hos de folkvalde kamrarnes presidenter och sedan f. d. garfvaren Faure förde hans gemål vid armen genom sin hufvudstad. Ändtligen, ändtligen är Frankrike icke mer allena.

Torsdagen den 8 oktober residerade tsar Nikolaus och Alexandra Feodorowna på slottet i Versailles. På ena sidan hade de den stensatta gården, där Ludvig den fjortonde håller inne sin häst i den ståtliga kretsen af Frankrikes statsmän och hjältar. På andra sidan ligga de oändliga trädgårdarne, som med sitt bedrägliga perspektiv synas tillkomna för att stärka l’ancien régime i inbillningen att hela världen låg beundrande och tillbedjande för dess fötter.

Kejsarparets vistelse på Versailles’ slott väcker till lif underliga minnen. En oktoberdag för 107 år sedan fanns inom