Ord och Bild: 1896

30 6

SAM WIDE.

Om där några större hemligheter funnos, så hafva de blifvit väl bevarade: den siste hierofanten och den siste mysten hafva tagit dem med sig i grafven.

Men det kan vara fråga, om det var så stora hemligheter som meddelades vid mysterierna. Man är nu för tiden ganska ense om, att hemlighetsfulla läror af dogmatisk art icke meddelats i Eleusis. Om dylikt finnes ingen säker antydning i den gamla litteraturen, och det skulle dessutom strida mot allt, som vi eljes veta om antik och sydländsk gudatro. Fastmera måste vi antaga, att det hela mera var afsedt att slå an på känslostämningen, och att denna, som under de föregående dagarna var väl förberedd,

ytterligare stegrades genom högtidliga liturgiska hymner, dramatiska framställningar ur gudinnans lidandes historia samt möjligen äfven bländande ljuseffekter. I religionen ligger öfver hufvud taget mera vikt på, hur man tror, än hvad man tror. Jag har redan nämt, att i Eleusis äfven fanns ett sakrament, drickandet af blandningsdrycken, som Demeter själf hade tömt, och vi veta alla, att ett sa krament af yttre ting behöfver så oändligt litet för att vara verksamt. Där kräfves hufvudsakligen »en ödmjuk och förkrossad ande», ett hängifvet och fromt sinnelag —■ och när allt kommer omkring, har detta kanske utgjort de eleu-sinska mysteriernas förnämsta mysterium.

TVÅ FANTASIER.

AF

MARCEL SCHWOB.

Till svenska af A. L—n.

SKELETTET.

EN gång låg jag en natt i ett hus, där det spökade. Jag vågar nästan inte tala om historien, ty jag är viss på, att ingen kommer att tro mig. Men säkert är, att det spökade, fast ingenting hände, som pä andra af spöken besökta ställen. Det var inte något fallfärdigt slott, uppspetadt på en skogklädd höjd vid randen af ett mörkt bråddjup. Det hade icke stått tomt sedan århundraden tillbaka. Dess sista ägare hade ej dött på något hemlighetsfullt sätt och bönderna korsade sig ej förskräckta, när de gingo förbi. Intet blekt sken skymtade i de förvittrade fönsterbågarne, då midnatts-

timman slog från stadens klocktorn. Träden i parken voro inga popplar, och barnen blefvo icke skrämda vid nattens inbrott af hvita skepnader, som skymtade mellan häckarne. Ej heller kom jag till något härberge, där alla rummen voro upptagna, och värden stod ej med ett ljus i handen och ref sig bakom örat för att till slut tvekande föreslå mig att bädda i slottets låga kammare. Och han tillade ej med skrämd min, att af alla resande, som öfvernattrat där, hade ingen kommit tillbaka och berättat sin hemska död. Han nämde ingenting om det diaboliska väsen, som man hörde om natten på detta gamla herresäte. Jag kände icke inom mig denna dådlust,