Ord och Bild: 1896

PURUN BHAGATS UNDERVERK.

sin tillflykt, och dämde upp den lilla floden, som hade börjat sprida sig till en tegelfärgad sjö. Af byn, af vägen till helgedomen, af helgedomen själf och af skogen bakom fanns ej ett spår. En mil i bredd och hela två tusen fot i djup hade fjällväggen störtat ned, jämnad från krön till fot.

Och byfolket kröpo, en och en, genom skogen för att bedja inför sin bha-gat. De sågo barasinghen stå öfver honom och fly, då de kommo närmare, de hörde langurerna jämra sig bland grenarne och Sona stöna upp i backen, men deras bhagat var död, sittande med benen i kors, ryggen mot ett träd, stafven under armhålan och ansiktet vändt mot nordost.

Prästen sade: »Se ett underverk på

505

ett underverk, ty i denna samma ställning måste alla sunnyasis begrafvas! Där han nu är, vilja vi därför bygga templet åt vår helige.»

De byggde templet innan året var ute — en liten sten- och jord-helgedom, — och de kallade berget bhaghatens berg, och de tillbedja där med ljus och blommor och offergåfvor den dag i dag. Men de veta icke, att föremålet för deras tillbedjan är den aflidne Sir Purun Dass K. C. I. E. D. C. L. Dokt. fil. etc., en gäng premierminister i den framåtskridande och upplysta staten Mohiniwala och korresponderande eller hedersledamot af flera lärda och vetenskapliga sällskap än de där någonsin komma att göra något godt, vare sig i. denna världen eller i den tillkommande.

TOMLINSON.

Efter RUDYARD KIPLING.

Och Tomlinson dog och gaf andan opp i sitt hus vid Berkeley Square, och en ängel honom i håret tog — och fjärran han honom bär. En ängel honom i håret tog och bar honom långt därifrån, tills han hörde ett dån som af vårsvälld ström, de tusende stjärnklots dän, tills han hörde vintergatstjänornas dån dö bort uti rymdens vrår och de kommo till porten i himlens mur, där Petrus med nycklarne står. »Statt upp, statt upp, o Tomlinson, och svara mig klart och fort, hvad godt därnere på jorden ni åt människobarnen gjort, hvad godt ni gjort åt människors barn, då ni lefde i solens sken.» Och Tomlinsons nakna själ blef hvit, så hvit som ett regnspoladt ben. »Ack, jag hade en vän därnere, och han min ledare var och präst. Om vid min sida han stode, på allt han kunde väl svara bäst.» »Er sträfvan huld för nästans skull den teckna till boks vi här,