Sida 267
intryck frÄn menzel-utstÀllningen i berlin. 235
mycket mer gripande som Menzel endast ytterligt sÀllan slÄr an en vek strÀng, ehuru han har »toute la lyre» till sitt förfogande.
Bland Menzels mÄnga skisser finnes en, som förestÀller ett ungt, blondlockigt goss-hufvud. De sextonÄra, mjuka dragen ha nÄgot drömmande och skyggt öfver sig, men blicken Àr fast och tyckes skÄda ut mot ett bestÀmdt mÄl. Denna skiss Àr Menzels sjÀlfportrÀtt och har kommit till vid den period, dÄ den ungdomlige artisten hade att tÀnka pÄ icke blott sin kÀra konsts utveckling utan Àfven att sörja för sin familj. För den, som i en skiss ser nÄgot mera Àn ett mer eller mindre slarfvigt försök att fÀsta en flyktig tanke pÄ papperet, Àr denna lilla bleka studie af sÀllsamt lockande art. Det Àr den gryende konst-
nÀrens mest subjektiva försök att finna sig sjÀlf, sitt eget vÀsen.
DÀrför har denna lilla obetydliga portrÀttskiss fÀst sig i mitt minne. Den har visat mig barnet Menzel och konstnÀren Menzel pÄ samma gÄng, och den har riktat tanken pÄ den eviga, oförsvagade ungdom, som andas ur alla hans bÀsta verk. Den blondlockige, kÀnslige gossen pÄ den gulnade blyertsskissen kan tryggt och gladt blicka hÀn mot det kala, allvarligt fÄrade ansigtet pÄ bronsbystens piedestal. SextonÄringen lefver Ànnu i Ättio-Äringen. Den stora omedelbarheten och friheten frÄn effektsökeri Àr lika frisk Ànnu; och det Àr endast ett mognadt barns klara och friska ögon som skÄda oss till mötes ur Menzels evigt unga konst.
Axel Wallengren.
---
teater.
EMIL HILLBERG.
Med 3 bilder.
Första gÄngen jag sÄg Emil Hillberg var i Upsala. Direktör Lindmark med sÀllskap hade annonserat uppförandet af Dumas' »FrÀmlingen» med den redan dÄ celebre skÄdespelaren som gÀst, och frÄn dessa förestÀllningar, af hvilka jag icke försummade en enda, erinrar jag mig följande episod.
Det var andra gĂ„ngen, nĂ€r »FrĂ€mlingen» uppfördes, och de, hvilka nĂ€rvarit vid premiĂšren, kunde vid ridĂ„ns uppgĂ„ng till tredje akten, som förestĂ€ller mrs Clarksons salong, observera, att sceneriet var nĂ„got olika mot pĂ„ den första förestĂ€llningen. Olikheten lĂ„g i möbleringen, och det sorgliga var, att den lĂ€nstol, hvari hertig de Septmonts plĂ€gat sitta, nĂ€r han Ă„hörde den spirituela fruns sarkasmer, icke befann sig pĂ„ sin vanliga plats, ja, öfver hufvud icke var Ă„ scenen nĂ€rvarande. Hvilken annan skĂ„despelare som hĂ€lst âąâ utom Emil Hillberg pĂ„ 8o-talet â skulle vid ett dylikt tillfĂ€lle hafva fogat sig i omstĂ€ndigheterna,
gjort sin entré i vanlig ordning och sagt sina repliker, sittande pÄ hvilken annan stol som hÀlst. Men sÄ gjorde icke den Emil Hillberg, om hvilken jag nu talar.
FrĂ„n salongen blef man vittne till det egendomliga skĂ„despelet, att den betjĂ€nt, hvilken fĂ„tt sig uppdraget att anmĂ€la hertig de Septmonts' besök pĂ„ mrs Clarksons mottagning, intrĂ€dde pĂ„ scenen kĂ„nkande pĂ„ en lĂ€nstol, nĂ€stan lika stor som han sjĂ€lf, placerade den pĂ„ scenen, bugade sig och anmĂ€lde hertigens entrĂ© â hvarefter Hillberg mycket lugnt tog plats i den nyss framsatta stolen.
Detta vÀckte en viss uppmÀrksamhet, och frÄn scenen berÀttades hÀndelsen pÄ följande sÀtt:
Just som tredje akten börjat, kom Hillberg ned ur sin klÀdloge, stÀllde sig i kulissen och mönstrade med kritiska blickar anordningarna pÄ scenen. DÀrpÄ vÀnde han sig till direktören och yttrade med sarkastisk öfverlÀgsenhet:
â Hvar Ă€r stolen, som jag ska' sitta i? Direktören slog ihop hĂ€nderna af förtviflan:
