Sida 253
Teater. Emil Hillberg. Af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
intryck från menzel-utställningen i berlin. 235
mycket mer gripande som Menzel endast ytterligt sällan slår an en vek sträng, ehuru han har »toute la lyre» till sitt förfogande.
Bland Menzels många skisser finnes en, som föreställer ett ungt, blondlockigt goss-hufvud. De sextonåra, mjuka dragen ha något drömmande och skyggt öfver sig, men blicken är fast och tyckes skåda ut mot ett bestämdt mål. Denna skiss är Menzels själfporträtt och har kommit till vid den period, då den ungdomlige artisten hade att tänka på icke blott sin kära konsts utveckling utan äfven att sörja för sin familj. För den, som i en skiss ser något mera än ett mer eller mindre slarfvigt försök att fästa en flyktig tanke på papperet, är denna lilla bleka studie af sällsamt lockande art. Det är den gryende konst-
närens mest subjektiva försök att finna sig själf, sitt eget väsen.
Därför har denna lilla obetydliga porträttskiss fäst sig i mitt minne. Den har visat mig barnet Menzel och konstnären Menzel på samma gång, och den har riktat tanken på den eviga, oförsvagade ungdom, som andas ur alla hans bästa verk. Den blondlockige, känslige gossen på den gulnade blyertsskissen kan tryggt och gladt blicka hän mot det kala, allvarligt fårade ansigtet på bronsbystens piedestal. Sextonåringen lefver ännu i åttio-åringen. Den stora omedelbarheten och friheten från effektsökeri är lika frisk ännu; och det är endast ett mognadt barns klara och friska ögon som skåda oss till mötes ur Menzels evigt unga konst.
Axel Wallengren.
---
teater.
EMIL HILLBERG.
Med 3 bilder.
Första gången jag såg Emil Hillberg var i Upsala. Direktör Lindmark med sällskap hade annonserat uppförandet af Dumas' »Främlingen» med den redan då celebre skådespelaren som gäst, och från dessa föreställningar, af hvilka jag icke försummade en enda, erinrar jag mig följande episod.
Det var andra gången, när »Främlingen» uppfördes, och de, hvilka närvarit vid premièren, kunde vid ridåns uppgång till tredje akten, som föreställer mrs Clarksons salong, observera, att sceneriet var något olika mot på den första föreställningen. Olikheten låg i möbleringen, och det sorgliga var, att den länstol, hvari hertig de Septmonts plägat sitta, när han åhörde den spirituela fruns sarkasmer, icke befann sig på sin vanliga plats, ja, öfver hufvud icke var å scenen närvarande. Hvilken annan skådespelare som hälst •— utom Emil Hillberg på 8o-talet — skulle vid ett dylikt tillfälle hafva fogat sig i omständigheterna,
gjort sin entré i vanlig ordning och sagt sina repliker, sittande på hvilken annan stol som hälst. Men så gjorde icke den Emil Hillberg, om hvilken jag nu talar.
Från salongen blef man vittne till det egendomliga skådespelet, att den betjänt, hvilken fått sig uppdraget att anmäla hertig de Septmonts' besök på mrs Clarksons mottagning, inträdde på scenen kånkande på en länstol, nästan lika stor som han själf, placerade den på scenen, bugade sig och anmälde hertigens entré — hvarefter Hillberg mycket lugnt tog plats i den nyss framsatta stolen.
Detta väckte en viss uppmärksamhet, och från scenen berättades händelsen på följande sätt:
Just som tredje akten börjat, kom Hillberg ned ur sin klädloge, ställde sig i kulissen och mönstrade med kritiska blickar anordningarna på scenen. Därpå vände han sig till direktören och yttrade med sarkastisk öfverlägsenhet:
— Hvar är stolen, som jag ska' sitta i? Direktören slog ihop händerna af förtviflan:
Källa: Project Runeberg ·