Ord och Bild: 1896

1897 ÅRS UTSTÄLLNING.

45

noga imiterade material, verkar den rent illusoriskt i optiskt afseende och ger en ytterst trogen bild af gammal svensk kultur. Det är ingen kulissanordning med målade skärmar, ej heller en fantasibild utan hemul, ty tidens stil är på det nogaste följd, alla tillgängliga källor äro använda vid planens utförande, och där de gamla källorna ej räckt till, äro husen kopierade efter samtida byggnader i andra delar af landet.

Efter detta besök i en länge sedan svunnen tid vända vi åter till vårt eget århundrades slut och det moderna lifvet i utställningens stora park. Ännu återstår en byggnad att besöka där, och det är den måhända mest frekventerade af alla, den stora restauranten vid Djurgårdsbrunnsvikens strand. En kolossal portal leder genom själfva byggnaden ned till

en vidsträckt gårdsplan, på tre sidor begränsad af byggnader, på den fjärde af vattnet. Från musikläktaren till vänster ljuda de lifliga tonerna af en sprittande melodi, brokiga grupper röra sig öfver allt, glädtigt samspråk höres rundt om. Det är en tafla full af lif och färger sådan som endast en »utställning» kan erbjuda, och vi kunna äfven vara ense om, att vår utställning 97 af alla tecken att döma, tack vare i främsta rummet kanske dess enastående ypperliga läge samt dess så lyckligt planerade och grupperade byggnader, för att ej tala om dess anordningar i öfrigt, har utsikt att anses såsom i ovanlig grad tillfredsställande och såsom ett stort och betydelsefullt evenement i vår industri, vår konst och vår sociala umgängelse såväl i nationelt som internationelt afseende.

teater.

ELEONORA DUSE.

DET händer sällan, att människor äro eniga om något. För det mesta äro alla människor oeniga om allting. Man delar sig i större och mindre partier och kotterier, som hvart för sig har sina ideal och sina representanter för idealen.

Hvad som entusiasmerar och tillfredsställer det ena partiet, verkar afkylande och otillfredsställande på det andra.

Men så kommer någon gång ett geni, om hvars makt alla äro eniga, om hvars konst alla olika slags smakriktningar och meningar förena sig för att beundra och tacka.

Man kan vara säker på, att orsaken till denna plötsliga enighet mellan olika tänkande är den, att hvad ett verkligt snille har att bjuda, är en stråle af sanningen. Sanningen är oemotståndlig. Den går sin raka väg fram och eröfrar.

Eleonora Duses största makt ligger i detta, att hon är ett uttryck för sanningen. Hvar gång hon skapar en ny personlighet i ett drama, framställer hon denna person så sann, så lefvande fullständig, att all kritik upphör, och man gör den erfarenhet, som ligger i bekantskapen med en ny människa.

För icke länge sedan hade man den uppfattningen, att realism var detsamma som sanning. Realismen är tvärtom lögnen »par préférence», då den tror sig uttömma lifvet genom att återge de yttre fenomenen och åsidosätta det viktigaste i all konst, nämligen poesien. Den italienska skådespelarkonsten — icke blott Eleonora Duse — har länge förstått att förena ett strängt naturstudium med en ideel, poetisk uppfattning af helheten, och därigenom gjort skådespelet till hvad det skall och bör vara.

Den geniale italienske skådespelare-direktören Bellotti-Bon utbildade sina skådespelare