Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

mans med de konflikter, i hvilka de råka, återspegla en inre idé, en djupare mening i lifvet.

Att Dante stundom i sin Divina Commedia på oss verkar alltför torr och spekulativ, får man svårligen skrifva på allegoriens syndaregister. Det beror i stället först och främst på en annan omständighet, som professor Vising också i ett annat sammanhang riktigt framhållit, nämligen därpå, att man på Dantes tid ännu icke lärt sig att skilja på dikt och vetenskaplig spekulation. Dante

ger sig därför icke sällan i sina dikter in på teoretiska spörjsmål, som äro alltför abstrakta och didaktiska för att kunna tillfredsställa våra estetiska kraf.

Jag har kanske alltför länge uppehållit mig vid detaljsynpunkter, men i så fall är det närmast beroende på att en bok, som på grund af de däri behandlade frågornas mångfald äger den stora förtjänsten att sug-gera tankar, alltid, liksom också Dantes egna verk, måste fresta till diskussion.

H. K.

TEATER.

' STOCKHOLMS TEATRAR.

K. Dramatiska teatern.

Okt. 2. Odette. Komedi i 4 akter af Victorien Sardou. Repris. » 28. Rahagas. Komedi i 5 akter af Victorien Sardou.

Nov. 14. Offrad. Drama i 4 akter af José Eche-garay.

Södra teatern.

Sept. 24. Gullregn. Lustspel i 4 akter af Ernst

Gettke och A. Kraatz. Okt. 15. Enkefröken. Lustspel i 1 akt af Ludvig Fulda.

DoktornsJödelsedag. Fars i 3 akter. Svenskt original. (Af Ernst Högman). » 28. Förgät-mig-ej. Operett i 3 akter af Gustave Davis. Musiken af Johann Strauss. Fri öfversättning af Ernst Högman.

Vasateatern.

Sept. 29. En vintersaga. Skådespel i 5 akter af Shakspere. Öfversättning af C. A. Hagberg.

Okt. 17. Lycko-Pers resa. Sagospel i 5 akter af August Strindberg.

Folkteatern.

Sept. 15. Anna-Stina i Stockholm. Folklustspel i

5 akter af Frans Hedberg.

* #

*

Den förflutna delen af teatersäsongen har ej varit rik på stora tilldragelser eller utmärkt sig för någon särdeles rikhaltig omväxling i teatrarnes spellistor. Det synes nu en gång för alla, som om nästan hvad som helst skulle kunna spelas nästan hur som helst;

publiken är ändå nöjd och infinner sig, ty den har icke klart för sig det hvad och huru, som en hufvudstadspublik har rätt att fordra. Ett gästspel af Ida Aalberg-Uexkull kunde och borde hafva gjort sensation i våra teaterförhållanden; nu gjorde det det ej. De vid k. dramatiska teatern ledande krafterna funno det ej lämpligt att begagna detta tillfälle, som det enligt vårt förmenande borde hafva begagnats. I stället för att rätta repertoaren efter den stora främmande talangen, omsorgsfullt inöfva några stycken, hvari hon kunde hafva verkligt tillfälle att utveckla sina största och bästa sidor (om ock i sämsta fall i någon mån på ensemblens bekostnad), tvang man nu in gästen i teaterns repertoar och lämnade henne tvenne roller: den ena i ett nytt stycke, som kunnat och bort som sådant gifvas med teaterns egna krafter, men som nu för de goda affärernas skull måste lägga beslag på elfva aftnar af de sexton hon här uppträdde under den månad hennes vistelse i Stockholm omfattade, den andra en för henne ny och för hennes konstnärskap farlig roll i ett stycke, som af andra skäl skulle fram på repertoaren. Detta är orätt handladt gentemot en artist, hvilken som sådan är hufvudet högre än damerna och herrarne vid den teater, där hon uppträdde, och gentemot den publik, som under denna månad borde hafva fått se den framstående konstnärinnan i åtminstone fyra å fem af de roller, som hon själf tilläfventyrs kan hafva önskat att spela. Om baronessan Uex-kulls uppträdande i »Undangömd lycka» uttalade jag mig i septemberhäftets revy, hennes Odette hade jag ej tillfälle att se; dessa