Ord och Bild: 1896

BREF TILL VERNER v. HEIDENSTAM.

De ord du i din uppsats »Om inbillningens logik» uttalat, broder Verner, gingo mig rakt till hjärtat. De hafva skingrat det töcken, som legat öfver min själ, allt sedan den smädaren Ibsen genom Ulrik Brendels person i den mot mig riktade pamfletten Rosmersholm gjort mig till ett åtlöje inför den hop, som vi båda lika djupt förakta. Förvisso jublade packet öfver en sådan figur, som tidsguden skapade. I och med Ulrik Brendels person trodde de, att det gamla romantiska snillet, som intet presterat, men allt varit, allt kunnat, allt förmått, fast dess förmåga aldrig trädt i dagen, skulle fått nådestöten. Men de okända makterna — jag begagnar pluralisformen, ty liksom du lutar jag åt polyteismen — vare tack, det har funnits en, som förstått, att det just är dygden hos det högsta mänskliga, att det ej manifesterar sig. Att tänka sig, att det skulle visa sin kraft är — hånet i Ulrik Brendels person till trots — lika orimligt som att begära, att andra delen af Göthes Faust skulle blifvit förstådd af hans samtid. Du har, i parentes sagdt, rätt däri, att Göthe var medelmåttig i det mesta, men i ett och annat visade han dock, att han till potensen innehade den verkliga, obegripliga storheten.

Hur snillrikt har du icke gifvit form åt min innersta människa — för så vidt som något sådant som formgifning verkligen kan anses innebära något plus utöfver den inre tanken! Af hela din uppsats hafva följande ord mäst gladt mig, då de synts mig alldeles träffa hufvudet på spiken: »Vetenskapen», säger du, »har tilltvungit sig rättigheten att af läsaren fordra eftertanke och insikter. Kant har lof att ligga svårförstådd. Men angående diktning och konst tilltror sig hvilken lekman som helst att tvärsäkert kunna uttala riktigare omdömen än själfva utöfvarne, som hafva ett lifs erfarenhet». Dessa ord vidröra frågans kärnpunkt. All kritik, för så vidt den är obehaglig för författaren, är därmed slagen till marken. Hvad betyder den hop, som gifva oss beröm eller klander, de må nu vara vaktmästare i ett ämbetsverk eller samtidens mest uppburne kritiker, de må nu heta Pettersson eller Brandes. Den, som själf icke känt njutningen af undfåendet af en poetisk tanke, är alldeles ur stånd att bedöma ett andligt foster. Det borde dock vara en själfklar sats. Och för öfrigt — hvad betyder det, om vi förstås af samtid och eftervärld? Ja, hvad betyder det, djupare sedt, om vi verkligen föda våra andliga barn till världen? Hur simpel och plump är icke födandets akt gent emot den nobla andliga konceptionen? En tänkt dikt, en aldrig så dunkelt känd poesi är människan värdigare än all faktisk poesi, till och med än den som återfinnes i dina böcker, förlåt mig, bäste Verner!

Hur klar och enkel är icke den ståndpunkt de nyss citerade orden innebära! Jag har skrifvit vers och — gunås — äfven läst andras vers i hela mitt lif, därför förstår jag andras vers bäst af alla.

Det är nu visserligen sant, att akademici och andra fackmän oftast intet begripit af det väsentliga i samtidens diktning och konst. Hur ofta har icke eftervärlden med svett och möda måst samla ihop spillrorna af den konst, som samtidens fackmän gjort allt för att trampa på? Så har det varit och så kommer det nog att förblifva, äfven om du, min Verner, skulle lyckas förmå samtiden att tro på skalden Ignotus! Men märk skillnaden mellan oss och dessa fackmän! Dessa senare hafva alltid begärt en yttre manifestation för sin tro på en viss konst; under det att vi, »de sanne gudasöners skara», begära intet, intet!

Fienden säger: det är icke nog, för att vara en god domare i konstnärliga och litterära frågor, att man är mycket beläst. Ja, det hjälper ej ens, att man själf producerar konst. Våra antagonister tala så mycket om yrkesfördomar, som städse skulle visat sig vara hämmande för framkomsten af det verkligt nya. De säga: hvar finnes den store kritiker, som lär allmänheten att förstå och uppskatta sin samtids nya konst? Är han den lärde litteraturforskaren? Sällan. Ar han den store skalden? Sällan. Den förre förstår oftast den äldre produktionen bättre. Den senare