Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

Stycket spelas bra och lifligt, i riktigt farstempo. Herr Viktor Lundberg tager äfven denna gång brorslotten af skratt och bifall, om det ock bör framhållas, att herr Eliason är fullt lika förträfflig i en mindre tacksam och mycket svårspeltare roll, som tillika är ovanligt lång och ansträngande. De minuter äro lätt räknade, som herr Eliason ej är inne på scenen under dessa tre akter. Fröken Borgström är mycket chic och parisisk men kanske litet för sipp och hjärtnupen på hotellet; det är väl åtminstone en ganska »glad fru», som ger sig ut på ett dylikt äfventyr. Fröken Rustan har något för mycket koncentrerat sin komiska verve på masken, som är förträfflig. Herr Hultman verkar ej nog pojke, hvarpå en mycket vågad och mycket rolig seen i första akten förlorar mycket; här har nog mången frågat: hvar är herr De Wahl? Öfriga roller voro väl besatta och inöfningen som sagdt så godt som mönstergill. »Spökhotellet» är fortfarande fullt af »resande» hvarje afton; förmodligen blir det säsongens sista nyhet på Djurgårdsteatern.

Arenateatern har bjudit endast på gamla kassapjeser från andra scener: ett par operetter med fru Castegren som gäst och snart

sagdt enda operett-artist, »Andersson, Pettersson och Lundström» samt »På hafvets botten».

I Robinsons ö, skådespel i fyra akter af Ludvig Fulda, fick denna teater sin första verkliga nyhet efter Gustaf Vasa-pjesen »Med Sveriges allmoge» i våras. Styckets idé är mycket lyckligt funnen och kunde med stor fördel läggas till grund såväl för ett lustspel som för ett feeri, kanske helst för en sammangjutning af dessa två pjes-arter, men i sin nuvarande form, som deklamatoriskt socialistiskt tendensdrama utan verklig tendens verkar det långrandigt och tråkigt. Uppsättningen var emellertid vårdad nog och spelet på flere händer godt. Herr De Wahl hade tacksamma saker att säga, som han sade enkelt och varmt, fröknarna Gottschalk och Lundqvist voro afgjordt till sin fördel, och herr Strömberg var verkligt rolig som potatisplockare. Herr Engelbrecht var mycket för tung, långsam och tråkig, fru Dorsch var något för lätt och liflig och gjorde för mycket för att blifva rolig. Men uppgifter som denna ligga ej för fru Dorsch, och hon är för god artist för att användas uteslutande i sådana.

E. G.

MUSIK.

WAGNERFESTSPELEN i BAYREUTH.

Det är f. n. Bayreuth-föreställningarne hvilka i främsta rummet tilldraga sig alla musikintresserades uppmärksamhet, äfven deras, hvilka i likhet med mig ha sina underrättelser därifrån endast i andra hand.

Jag skall då hufvudsakligen efter det ansedda stora, musikbladet »Allgemeine Deutsche Musikzeitung» i Berlin, i en af utrymmet betingad sammanträngd form, lämna en redogörelse för deras förlopp men förutskickar några ord om Bayreuth. Då Richard Wagner hade fullbordat sitt jätteverk, Nibelungen-tetralogi-en, såg han sig helt naturligt om efter en lämplig operascen till att utföra det. Han kom då snart till det resultat, att ingen af de tyska teatrarna ägde erforderliga betingelser för att på ett stilriktigt sätt kunna utföra ett verk, som innehöll så mycket nytt och oerhördt, både i fråga om scenteknik och musikalisk stil, ett resultat, hvari Mün-chen-föreställningarna af Rheingold (1869) och

Valkyrian (1870) säkerligen icke voro utan del. (Man läse om premièren af Rheingold i Catulle Mendès' läsvärda skrift om Wagner!) Han beslöt då att grunda en idealteater å en undangömd ort, fjärran från de stora städernas larm och från de stora turiststråkvägarne, och hans val föll på Bayreuth, som redan förut var honom kärt på grund af den beundran han hyste för Jean Paul, som där lefde och dog, och hvilkens graf är en af den lilla stadens märkvärdigheter. 1 Bayreuth ägde också den minnesvärda Nibelungen-premièren rum 1876.

Sedan dess hafva jämnt tjugo år förflutit. Mästaren är för länge sedan död, och ledningen af Bayreuth-teatern, där fortfarande endast Wagners verk uppföras, har öfvergått till hans rikt begåfvade enka, Liszts dotter, kring hvilken ett nytt släkte samlats, som aflas att i Wagner framför allt se dramatikern, skalden, och för hvilket Wagners betydelse som musiker tyckes alldeles fördold. Dessas banérförare är betecknande nog den