Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

bror, Erik Grane, glidit bakut i mitt minne, blifvit brynt af rost och påsedd med half ömkan som en flyktig flamma jag skämdes för att ha ägt. Den breda uppriktigheten i denna bekännelse bör förlåtas, när jag skyndar att tillägga, att jag beundrar Kampen om kärlek med en styrka, som vuxit genom nio års väntan. Den dyrkan man ägnar en kär konstnär torde vara mera pålitlig och fastare grundad än den vördnad en brytningsårens väckare får på sin lott. Kanske känner den, som skrifvit Kampen om kärlek, först nu sitt väsen i samklang med sitt verk, därom kan man dock intet veta. Men säkert är, att det mål han nått ligger högt upp emot den djupast tänkande och framsynt hänförda nutids-ungdomens konstnärliga ideal. Det hopp är icke orimligt, att de, som skola komma, i honom kunna få se en mästare, ärlig, i oafbrutet flytande utveckling, genom synder och fel gjord säker på sina medel, en mästare att följa, om han icke stannar, och, om han stannar, att stena.

Kampen om kärlek har fyra förtjänster, som göra dess läsning till en njutningsrik högtid. De händelser, som förtäljas, äro icke fula eller hvardagliga. I all sin rätliniga enkelhet bli de spännande genom den hands mjukhet som ordnar dem — tyget är anspråklöst, draperingen gör det dyrbart. En gång, i Margit, användes ett födelsemärke som tragisk språngbräda — men det är så länge sedan ett dylikt medel användes i den fina litteraturen, att det nästan förefaller som ett lyckligt fynd. Det är öfverflödigt att påpeka, att diktaren icke en gång berör den gängse moralens flytande gräns; de äktenskap han skildrar äro lagliga och respektabla.

Språket är vekt, som de minnen det kläder, det är dämpadt och jämnt som ett drömmande soliloque. Vårt svenska språk är styft och sprödt och hårdt att spänna kring sammansatta själars mångkantade stämningar. Hänsynslös djärfhet vid nydaning af former och vändningar hos en som kan skall säkert litterärt föra oss upp — i rang med våra framskridne grannar. Tills han kommer, som med Stevenson kan säga 1 live in words, blir mången stämning ordlös eller stammande. Den, som vill undgå plattheten eller det tillgjordas dräpande hvirflar, har till räddning blott försiktig omsorg i valet af gängse och profvade ord och tyst resignation för det som måste lämnas osagdt.

De män och kvinnor, som uppträda i

denna bok, äro rikt utrustade till kampen om läsarens intresse. De gå torrskodda genom näringssorgernas modd, och de tänka icke för mycket. De dväljas i sina kärlekskänslors molniga skenvärld, dit en konstnär gärna går att söka dem, ty själfva sorgen blir där musikalisk. I ett långt svart tåg skrida förbi vårt minne de moderna böcker vi läst, deras klagan har varit så ynklig, att en tragedi af Racine stundom blef som en tröstande väns tal. Kampen om kärlek väcker tankfullt allvar utan denna smärtsamma beklämning, som födes af så många andra modernas meningslösa kval. Här lider man för att bereda läsaren ett estetiskt nöje — den enda ursäkt för lidande framställdt i konsten.

Den fjärde förtjänsten är diktarens renläriga kärleksdogmatik, som kommer att göra honom till läsarinnornas afgud. Hvarken den Ola Hanssonska Alltagsfrau, könet vordet kött, eller den rudimentära emancipationskvinnan kommer att uthärda ett modets omslag, medan kvinnan, som älskar och lider, outsinlig och evigt ny i sin omväxling, är ouppslitlig som modell. »Fru Gerda», lögnerskan, som älskar sin man och i hans närhet förmår suggerera sig själf lycka, är en studie i modern kvinnopsykologi, i all sin diskretion mera exakt än de fordringsfulla analyser, hvilka nu äro i ropet. Skönast skiner dock diktarens tro på den naiva kärlekens lifsbärande kraft i »Gamla bref». Vi ha nog alla vår »docentafhandling», som skall göra oss till store män, men stackars vi, om den får oss att glömma aftonsången i kärlekens kapell. Jag beundrar den, som predikar, likt hr Gustaf af Geijerstam, evangeliet om den älskade kvinnans storhet.

A. R.

PER HALLSTRÖM: BRILJANTSMYCKET

och andra berättelser.

Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Det är en ren och frisk charme öfver dessa noveller, det är det första intrycket, som genast slår läsaren till mötes; där fmns också något annat och mera i dem, något, som endast kommer den till godo, som känner den rätta läsarten. Det är nämligen så med det mesta af hvad Per Hallström skrifver — och han är icke ensam