Ord och Bild: 1896

3 6°

HARALD MOLANDER.

Två sammanvikta papper ... det ena var Fahrensbachs fullmakt!

Han vred åter om nyckeln, stack den jämte papperen i tröjan, steg upp och

sköt skrinet tillbaka in under hufvudgär-den. Därefter blåste han ut ljuset, smög sig tyst genom dörren och skyndade utför trapporna.

LITTERATUR.

TOR HEDBERG.

DET är väl knappast något hvilket i den grad genast faller läsaren af Tor Hedbergs arbeten i ögat, som att allt hvad denne författare lämnar är äkta, oförfalskadt, sprunget ur en öfvertygelse, lika uppriktig som den är varm, ur ett temperament, som är ur stånd att förställa sig eller bravera. Det finns något i denne författares hela skriftställarskap af sanningskärlek. Men denna sanningskärlek är ej af det slag, som i början på 80-talet tog sig uttryck i begäret att till- hvad pris som helst — äfven på bekostnad af konsten själf— säga sanningar om alla lifvets förhållanden. Tor Hedbergs sanningskärlek är helt och hållet konstnärens, och den hänger samman med den motvilja mot yttre prydnader, braskande effekt och starka färger, som utmärker hela den rad af arbeten, hvilka allt sedan 1884 flutit från hans penna. Diskret och stilla håller han sig borta från de starka orden och de lidelsefulla utbrotten. Som en djup, jämnt framglidande flod går hans diktning genom ett vemodigt nordiskt landskap, än färgadt af midsommarens klara aftondager, än svept i ett mildt töcken af höstens dimmor, än glittrande med vinterlig hemkänsla under ett täcke af snö. Något af ett dylikt landskap, speglande sig i denna lugna flod, tänker jag mig gärna, när jag söker att i minnet samla mig en bild af Tor Hedbergs skiftande författarskap, och till denna bild fogar sig gärna tanken på de aflägsna fjäll långt uppe i nord, från hvilka älfven kommer.

Det har blifvit taladt icke litet på den senaste tiden om svenskt lynne. Det har talats mycket om denna sak, och det har talats väl. Märkvärdigt nog kommo tvänne

författare nästan samtidigt att beröra och hvar från sin synpunkt belysa denna förut skäligen försummade fråga. Före jul skildrade Hellen Lindgren i den ypperliga inledningen till sin litteraturhistoria de underliga motsatserna i detta lynne, hvilket skapat vår utvecklings bjärt kontrasterande perioder och lifsyttringar. Efter jul — i denna tidskrifts första häfte — slog Verner von Heidenstam i sin kända, briljanta uppsats till ljud för det svenska lynnet på godt och ondt. H. Lindgrens och Heidenstams uppfattningar af detta lynne kontrastera på det sätt, som tänkarens framställning kontrasterar mot skaldens. Men båda bära vittne om det behof att vända åter till det nationela, som är så utprägladt i den nuvarande epoken. Kanske just emedan minnet af de tankar, som dessa båda uppsatser väckt, nu är färskt, har jag vid början af min teckning af denna författaresilhuett kommit att tänka på, att Tor Hedberg representerar den sida af det svenska lynnet, hvilken Heidenstam mer eller mindre medvetet går förbi. Tor Hedberg representerar just det drag af svenskhet, som ljuder i folkvisan, som kommer oss till mötes i medeltidens än drömmande, än humoristiska saga, som slutligen återfinnes till och med i de forntidens diktverk, hvilka äro ursprunget och grundvalen för all nordisk literatur: de isländska sagorna. Det drömmande i den nordiska naturen, det gåtfulla i människornas öden, det sorgbundna hos veka människor, hvilkas vinter är lång och hvilkas sommar är kort, de grubblande männen och de blonda hängifna kvinnorna — allt detta går omväxlande igen i Tor Hedbergs diktning och har gjort detta från den första bok, som en gång bar hans namn.