Ord och Bild: 1896

TEATER.

august lindberg.

Bland alla de öden, hvilka i lifvet starkare eller svagare gripit in i mitt eget, vet jag intet, hvilket i den grad förefaller mig sällsamt och fullt af motsägelser som August Lindbergs. Aldrig har det heller stått i en bjärtare belysning än när han nyligen firade sitt 50-års jubileum —i Köpenhamn. Vi svenskar hafva rykte om oss att vara slösaktiga och icke räkna så noga med hvad vi kosta på oss. Sällan torde detta vara så synbart, som när det gäller de stora talanger, hvilka vi ägt eller äga. Det vore orättvist att påstå, att dessas antal varit ringa.

Det är emellertid icke godt att säga, hvad allt som åstadkommit, att August Lindbergs insats inom Stockholms teatervärld icke blifvit hvad man en tid hade skäl att hoppas att den skulle blifva. Att den i det stora hela varit nog för en

mans ärelystnad, är nu mera icke obekant. Till en del har detta berott på det kompakta motstånd, som hvarje reformsträfvan i detta afseende inom hufvudstaden under de senaste årtiondena rönt. Till en del har det berott på många andra på det mest säregna sätt samverkande orsaker, hvilka till stor del äro af så intim och personlig natur, att den, som känner dem noga, har svårt att beröra dem, och den, hvilken endast kan stödja sig på hörsagor, alldeles är ur stånd att afgifva något omdöme. Skall man skildra, hur det gått till, att August Lindberg i denna stund gasterar hos en kringresande trupp i Norge, i stället för att vara, hvad hans begåfning och utveckling synas hafva kallat honom till: den sceniske ledaren för Sveriges förnämsta teater — då skulle man icke lämna en kort essay i en tidskrift, utan en bred och detaljerad psykologisk analys, som steg för steg visade både de motigheter, hvilka alltsedan år 1890 förföljt den energiske mannen, och — de möjligheter, hvilka i trots af allt ännu finnas för att hans stjärna skall uppgå ånyo.

Ty man misstager sig högeligen, om man tror, att August Lindberg helt och hållet försvunnit från skådebanan, därför att han på senaste tiden föga låtit tala om sig, eller därför att det senaste vi hört om honom i Stockholm var historien om ett misslyckadt teaterföretag i Malmö vid utställningen. Om det är sant, att ingen människa har större talang än Lindberg att förstöra frukterna af föregående framgångar — hela hans förra vintertourné i landsorten var som bekant en enda stor succés — så är det å andra sidan lika sant, att ingen har större talang att åter resa hufvudet efter ett som man kan tycka kännbart nederlag. Hela mannens karakter ligger i detta. Det finns ett antingen -— eller i hela hans natur, som nästan återspeglar sig i hans öden, de mest skiftande någon af våra nu lefvande sceniska artister genomgått. En period af lysande framgångar har städse följts af de mest enastående svårigheter, och ur svårigheterna har så åter framgån-