Ord och Bild: 1896

2 Årg. 1896. Bilaga till ORD OCH BILD. Nx 7, Aug.

LITTERATUR.

ELLEN IDSTRÖM: MADEMOISELLE BLANCHE.

Göteborg, Wettergren & Kerber.

När för några år sedan en liten skiss med titel »En farlig dröm», signerad Kolon, stod att läsa i tidskriften Ur dagens krönika, väckte den ett berättigadt uppseende. Litteraturvännen, som just vid denna tid — slutet af 8 o- och början af 90-talet — med missmod såg, huru de senare årens rika litterära uppblomstring plötsligt aftynade, hälsade med glädje denna nya kraft. Där fanns i ofvannämnda lilla utkast något friskt, ursprungligt, själfständigt såväl i uppfattning som behandling af ämnet, hvilket ovillkorligen påkallade uppmärksamhet.

Så utkom ett par år senare en novellsamling, kallad »Vinddrifne», i hvilken man återsåg »En farlig dröm», och Kolon befanns vara identisk med fru Ellen Idström. Att hela samlingen förklarades innehålla hvad man kallar »farligt stoff» var helt naturligt, synnerligast då bokens titelblad bar ett kvinnligt författarenamn. Och ve den författarinna som — utan uppnådd auktoritet — tager ett steg utom de utstakade råmärkena. Den i vårt dagliga lif tillämpade sedelag — stiftad af den mäktiga domarefirman Tartuffe & C:o — som för en mans förseelser endast har en axelryckning och ett öfverseende småleende, under det att en kvinna, som gjort sig skyldig till samma fel, drabbas af lagens hela stränghet, gäller äfven för litterära synder. Det är nog icke endast för ro skull världens förnämsta författarinnor, en George Sand, en George Eliot m. fl. uppträdt under manlig skylt.

Alla berättelserna i »Vinddrifne» hvilade på en stor och betydelsefull grundtanke: kamp mellan lifsdrömmen och verklighetens hårda

kraf, och karakteriserades af en lycklig förening af idealism och realism, med starkast lutning åt det senare hållet. Denna förening har i fru Idströms nya bok M:lle Blanche urartat till den komplettaste romantik, så att läsaren blir frestad titta efter på titelbladet, om han icke af misstag fått i händerna en lunta från fru Carléns och Pilgrimens dagar, så gammaldags romanaktiga förefalla stil och uppränning.

Tegnér kallar Hammarsköld »litteraturens brandvakt, som går omkring och vill släcka ljusen». Är det en sådan »släckare» månne, som skrämt förf. af »Vinddrifne» att afsvärja sin litterära trosbekännelse och ge oss en bok, endast och allenast afsedd att vara nöjesläsning för den stora publiken?

Romanen är icke grundad på någon etisk konflikt utan på en intrig, som kunde passat förträffligt som stomme för en novell eller ett lustspel, men som, uttänjd på 327 sidor, har en vansklig uppgift att fylla. Och det fordras fru Idströms lifliga framställningssätt och fyndighet att kombinera för att hålla intresset vid makt. På så många sidor måste det ju »hända något», och det gör det också, ehuru händelserna förefalla tämligen osannolika. Romanens kärna innehålles i följande:

En ung, högättad dam — romersk riks-grefvinna till på köpet — roar sig med att, vid ett tillfälligt sammanträffande med en ung man och under några dagars samvaro med honom vid ett af tåghinder förorsakadt uppehåll i en småstad, utgifva sig för en varietédiva, hvilkens namn — Mademoiselle Blanche — hon händelsevis läst på en affisch. Mannen, som tillhör den vanliga traditionela romanhjältetypen — hvilken man hade hoppats vara vid det här laget saligen afsomnad — har efter ett i utlandet kringirrande lif nyligen,