Ord och Bild: 1896

PURUN BHAGATS UNDERVERK*

AF RUDYARD KIPLING.

Öfversättning af Andrea Butenschön.

ACK! Lätt var världen, som han vägde i sin hand,

och tung var skatten från länen i hans land. Han lämnade tronen och kronan tog han af och gick ut i världen vid tiggarmunkens staf.

Till Delhi hvita vägen är matta för hans fot, Akacians skugga mot solen råder bot, hans hem är i ödemark, i mänskovimlets haf — och Vägen han söker vid tiggarmunkens staf.

Han har sett in i människan — hans blick är

tankeskir — (där var En, där är En, och blott En, sad' Kabir.)

Se, gärningarnes dimma i skyar dunstat af, han banade sig Vägen med tiggarmunkens staf.

Må han forska om brodern i kreaturets hud, om hans broder en träkloss, hans broder en gud.

Han gick från sin rådsal, sin purpur tog han af (och »Hör du?» sad' Kabir) för tiggarmunkens staf.

En sång af Kabir.

Där var en gång i Indien en man, som var premierminister i en af de till hälften oafhängiga staterna i landets nordvästra del. Han var brahmin, och af så

* Denna enkla historia har synts mig af intresse att öfversätta, därför att den i få drag lämnar en med mästarkonst framställd kulturbild från Indien och visar oss den äkta hinduens sinnelag, sådant det var för årtusenden tillbaka, och sådant vi kunna finna det än i dag.

Öfvers.

hög kast, att kast till sist upphörde att för honom utgöra något egentligt begrepp, och hans fader hade beklädt ett maktpåliggande ämbete i ett gammal-hin-duiskt hofs brokiga och luggslitna trasgrannlåt. Men allt eftersom Purun Dass växte upp, insåg han klart, att tingens gamla ordning förändrades, och att den, som önskade komma fram, måste stå väl hos engelsmännen och efterapa allt, som engelsmännen funno vara godt. På samma gång måste en infödd ämbetsman stå kvar i sin egen herres gunst. Detta var ett högt spel, men den tystlåtne, tillbakadragne unge brahminen, som åtnjutit en god engelsk uppfostran vid universitetet i Bombay, skötte sina kort kallblodigt, och steg för steg avancerade han för att blifva det lilla rikets premierminister. Det vill säga, det var egentligen han som hade makten, och icke hans herre, maharajahn.

När den gamle kungen — som var misstänksam mot engelsmännen med deras järnvägar och telegrafer — dog, stod Purun Dass högt hos hans unge efterträdare, som haft engelsk informator; och emellan sig, fast han aldrig uraktlät att låta äran tillfalla sin herre, grundlade de skolor för små flickor, anlade vägar och öppnade statsapotek, anordnade utställningar af åkerbruksredskap och ut