Sida 311
sade jag â men han gaf ingen nĂ€rmare förklaring af hvad han menade. Men nĂ€r jag Ă„terkommit till Stockholm, fick jag ett bref ifrĂ„n honom uteslutande i anledning af detta. Det var skrifvet med hans vĂ€lkĂ€nda, breda, starka och sjĂ€lfmedvetna handstil och löd helt kort och godt:
»Jag vill att du skall lÀsa »Sigurd Jorsalafar». Jag gjorde mig sjÀlf den blodigaste orÀtt genom att sammanblanda framstÀllningen med sjÀlfva stycket. Det Àr icke »rÄtt», det Àr ett bra och starkt stycke. LÀs det nu, sÄ gör du mig en tjÀnst. Du skall icke kÀnna igen det».
Slutligen var Björnson den, som gaf första uppslaget till att jag kallades hem till vĂ„rt universitet. Under besöket i Sverige 1873 fick han tillfĂ€lle att pĂ„ nĂ€ra hĂ„ll se, hvad jag hade utrĂ€ttat i Stockholm, och dĂ„ han kom hem, tog han det steg, som för mig fick sĂ„ stora följder. Det var nog enda gĂ„ngen i sitt lif, som han allierat sig med professor Monrad, i det han till denne skref ett af sina korta, kategoriska bref af ungefĂ€r följande innehĂ„ll: »Vi mĂ„ste hafva hem D. Laga att han blir kallad till universitetet». Oförnekligen var det ocksĂ„ Björnson som genom sin agitation i frĂ„gan om konkurrens om professuren i nordisk litteratur mest bidragit till att förhindra mig frĂ„n att den gĂ„ngen söka â nĂ„got som han sedan sjĂ€lf beklagade â sĂ„ det var nu egentligen blott afbetalning pĂ„ en gammal skuld.
Sedan har jag knappast sett honom. NÀr jag kom hem, hade han flyttat till Gudbrandsdalen, och nÀr sedan de politiska förhÄllandena stÀllde honom i spetsen för ett parti, hvars syfte jag för min del ej tror tjÀna vÄrt fosterlands jÀmnt framÄtgÄende, sunda utveckling, upphörde vÄrt umgÀnge.
Goethe an Hans Alienus
Hans, gedenk in deinem Wahn was die Jugend zieret! Meinen Faust hat dein Roman schĂ€ndlich parodieret. Auf den Kopf â welchâ ein Geschick! â fröhlich frei dich stellst du, dann mit HĂŒhneraugen-Blick forschest in die Welt du.
Warst mir doch ein wenig lieb â nach was mir gelungen, ĂŒberâs Leben siegen, trieb heiss ein Wunsch den Jungen. Dass Triumpf ich fand im Streit, dieweil du musst schwanken, nennst du MittelmĂ€ssigkeit â heisst nun das mir danken?
Das ist meines Wirkens Lohn! â Was ich einst verschuldet tragâ ich leicht, denn ich, mein Sohn , habâ gelebt, geduldet. Mit den Grossen gehâ ich, stumm, aus der Welt genommen ⊠âHĂ€nschen, geh und sieh dich umâ sag, ob grössâre kommen!