Ord och Bild: 1896

sade jag — men han gaf ingen närmare förklaring af hvad han menade. Men när jag återkommit till Stockholm, fick jag ett bref ifrån honom uteslutande i anledning af detta. Det var skrifvet med hans välkända, breda, starka och själfmedvetna handstil och löd helt kort och godt:

»Jag vill att du skall läsa »Sigurd Jorsalafar». Jag gjorde mig själf den blodigaste orätt genom att sammanblanda framställningen med själfva stycket. Det är icke »rått», det är ett bra och starkt stycke. Läs det nu, så gör du mig en tjänst. Du skall icke känna igen det».

Slutligen var Björnson den, som gaf första uppslaget till att jag kallades hem till vårt universitet. Under besöket i Sverige 1873 fick han tillfälle att på nära håll se, hvad jag hade uträttat i Stockholm, och då han kom hem, tog han det steg, som för mig fick så stora följder. Det var nog enda gången i sitt lif, som han allierat sig med professor Monrad, i det han till denne skref ett af sina korta, kategoriska bref af ungefär följande innehåll: »Vi måste hafva hem D. Laga att han blir kallad till universitetet». Oförnekligen var det också Björnson som genom sin agitation i frågan om konkurrens om professuren i nordisk litteratur mest bidragit till att förhindra mig från att den gången söka — något som han sedan själf beklagade — så det var nu egentligen blott afbetalning på en gammal skuld.

Sedan har jag knappast sett honom. När jag kom hem, hade han flyttat till Gudbrandsdalen, och när sedan de politiska förhållandena ställde honom i spetsen för ett parti, hvars syfte jag för min del ej tror tjäna vårt fosterlands jämnt framåtgående, sunda utveckling, upphörde vårt umgänge.

Goethe an Hans Alienus

Hans, gedenk in deinem Wahn was die Jugend zieret! Meinen Faust hat dein Roman schändlich parodieret. Auf den Kopf — welch’ ein Geschick! — fröhlich frei dich stellst du, dann mit Hühneraugen-Blick forschest in die Welt du.

Warst mir doch ein wenig lieb — nach was mir gelungen, über’s Leben siegen, trieb heiss ein Wunsch den Jungen. Dass Triumpf ich fand im Streit, dieweil du musst schwanken, nennst du Mittelmässigkeit — heisst nun das mir danken?

Das ist meines Wirkens Lohn! — Was ich einst verschuldet trag’ ich leicht, denn ich, mein Sohn , hab’ gelebt, geduldet. Mit den Grossen geh’ ich, stumm, aus der Welt genommen … “Hänschen, geh und sieh dich um” sag, ob gröss’re kommen!