Sida 251
det en smula ordning, för han hotade annars att skjuta.
Maja Lisas lik fördes undan i kammaren. Perttu sattes genast i jÀrn, fast han blödde af ett knifsting i handleden, och Holkkila skefögda Lena bars hem pÄ ett bord, emedan hon vrickat foten, som svÀllt upp oformligt.
Dagen dÀrpÄ nedrefs stugan jÀms med jorden genom allmÀn och tyst öfverenskommelse man och man emellan, och dess forna husbonde hade hÀller ingenting dÀremot. Han stod bara och mumlade för sig sjÀlf: »Fast Maja Lisa var sÄ klok, fast Maja Lisa var sÄ klok!»
En hÀxa.
Girighet, tro mig, du irrande barn, Ă€r starkast af alla den Ledes garn. Den snĂ€rjer om foten, dĂ€r tanklös du gĂ„r, i en hast den om vristen sin slinga slĂ„r, och förr'n du med öppnade ögon gett akt, som en iskall orm den om hjĂ€rtat sig lagt, och den stryper och kvĂ€fver i evighet och rufvar som draken dig natt och dag, och ditt anlete mister hvart mĂ€nskligt drag, och du blir â hvad sĂ€gnen berĂ€tta vet.
Ingred hette hon (tvy och tvy!) Bodde dÀruppe i Harshults by.
GĂ„rden var backig och alls inte stor, gaf svĂ€ltkost Ă„t tvĂ„ stycken kulliga kor, lĂ„g blekbrĂ€nd i solen som torkade ben med gĂ€rdesgĂ„rdsvinklar och rös utaf sten. DĂ€r gick hon och svor öfver sommarens ljus, och lafven slöt om deras lutande hus, och halmen flöt ned ifrĂ„n taket grĂ„, och allt blef som stenar att se uppĂ„. DĂ€r gick hon och trĂ€tte pĂ„ mannen sin, och, ropa' hon honom till kvĂ€llsvard in, var den bitter som aska att bjuda pĂ„, dĂ€r var ogrĂ€s i sĂ€den, och mjölken var blĂ„, och de hade ej mycket att köra till kvarn, â Hon fick aldrig ens hopp om ett endaste barn.
