Ord och Bild: 1896

8

DAGBOKEN.

Durtal, hvilken vi minnas från Là-bas, där han ännu stod, om icke midt i solen, så likväl midt i ett brokigt lif af lust och smärta, arbete och njutning, återfinna vi här, sedan han med ens och för alltid glidit öfver till skuggsidan af vägen. Hans få vänner äro döda och skingrade. Hans litterära intressen ha öfvergifvit honom: han finner dem lika tomma som allt annat, vid hvilket han rört. Lidelsen spänner ännu alltjämt sina naglar i hans kött, obarmhärtigare än någonsin förr, och likväl hyser han en ständigt djupare afsmak för sinnenas förströelser. Det förakt för lifvet och människorna, som redan förut låg på bottnen af hans lynne, breder sig nu som ödeläggelse och pest öfver hela hans tillvaro. Hvilken tanke skall han tänka, hvilken sats skall han uttala eller skrifva ned, som icke redan på förhand gör honom sjuk antingen genom sin vulgaritet eller genom sin intighet, eller genom båda? Hvilket rum skall hans ande söka, där icke hvarje plats vid bordet redan är upptagen af hvardags-själarne, som äro hans fasa? Den religiösa paradoxen frestar honom, som den har frestat så många andra af tidens »trætte mænd». Likväl gör han länge motstånd; förnuftsskälen för och emot göra honom visserligen föga bekymmer, men han misstror sin förmåga, ja emellanåt också sin vilja, att börja ett nytt lif. Så gör han bekantskap med abbé Gé-vresin, en gammal fattig och förbisedd andlig, i hvilkens sköte han lägger ned sina tvifvel, sin misströstan och sitt svaga hopp. Abbén leder honom med varsam och säker hand in på den rätta vägen: han öfvertalar Durtal att för en kort tid draga sig tillbaka till ett trappistkloster, likväl endast som »pensionär». Boken slutar med att han omvänd, lugn och lycklig — eller åtminstone lugnare och lyckligare än förr — lämnar klostret och vänder tillbaka tillbaka till Paris för att lefva ett kontemplativt lift. »Ah, vivre, vivre å l'ombre des prières de 1'humble Simeon, Seigneur!»

»Den ödmjuke Simeon» är en helgad svin-vaktare och trappistbroder, hvilkens enkla fromhet nu är idealet, mot hvilket Durtal sträfvar, och hvilken han förklarar vara oändligt öfverlägsen alla dagens litterära och konstnärliga ryktbarheter. Ligger det icke likväl här, något af den dödssynd, som teologerna kalla det andliga högmodet? Får man icke ett bestämdt intryck af att vid sidan af allt det äkta, som kan finnas i denna omvändelsehi-

storia — särskildt äro tröttheten och människoföraktet utom all fråga af äktaste slag, närhelst det gäller Huysmans —- att det vid sidan häraf också darrar en falsk och missljudande ton?

Att arbetet stilistiskt och konstnärligt är af stort intresse, behöfver ju icke sägas. Likväl blir det emellanåt rätt tröttande. Man erinras här, eget nog, gång på gång om att Huysmans börjat som Zolaist: fackmässigheten framträder skarpt. Liksom Zola en gång tar för sig järnvägsväsendet, en annan gång finanserna, och alltid sätter en ära i att ståta med så rikhaltig sakkännedom som möjligt, på samma sätt tar här Huysmans för sig religionen och skildrar ingående ett femtiotal kyrkor och kapell, alla ungefär likadana, och ett par hundra helgon, alla ungefär lika heliga.

Till slut: skall Durtal identifieras med författaren? Är alltså Huysmans numera en troende katolik? Boken ger icke något svar på den frågan.

__Hj. S.

EN NY GOETHEBIOGRAFI.

I dessa dagar har fullständigt utkommit »Goethe» af d:r Karl Heinemann, känd såsom författaren till den mycket spridda och lästa boken »Goethes Mutter».

Författaren har under omfattande resor, från Berlin till Syracusa, från Sesenheim till Oberschlesien, och under besök på de viktigaste platserna för Goethes verksamhet, Frankfurt, Leipzig, Strassburg, Wetzlar, Weimar, Rom, Neapel, Palermo, gjort sig förtrogen med hela den yttre ram, som omgaf Goethes lif, och därigenom kunnat förläna sina skildringar en hög grad af konkret verklighet. Hufvudsakliga vikten har han likväl lagt på skildringen af Goethes skriftställarepersonlighet och hans inre lif, och han har sträfvat att belysa detta genom att framhålla så väl samtidens och omgifningens inverkan på Goethe som återverkningen på dessa af Goethes geniala och nybildande kraft. Människan, skalden, forskaren och statsmannen skildras, om möjligt med hans egna ord, hämtade ur hans skrifter, hans bref och hans samtal.

Urvalet af afbildningar, afsedda att ytterligare belysa Goethes lif och hans samtid, är ytterst rikhaltigt och bringar i dagen många ej förut publicerade föremål och dokument ur offentliga och enskilda samlingar.