Sida 105
EN ROMAN AF GUSTAF AF GEIJERSTAM.
87
och sedan betvifla den; ja, han skulle tĂ€nka och tvifla sĂ„ lĂ€nge, att han till slut icke skulle orka blĂ„sa mera â- om han icke vore tvungen. Det var nu vinden; men om en mĂ€nniska pĂ„ tankens vĂ€g fĂ„r sin lust att handla förminskad, dĂ„ gör detta minus sig gĂ€llande bland de faktorer, som bestĂ€mma riktningen och styrkan af hennes vilja. Hos Töre Gam uppstod smĂ„ningom ett sĂ„dant minus, och det gjorde sig slutligen gĂ€llande genom att drifva honom ut i den viljeakt, som blef hans sista. Och som Ă€ndtligen befriade honom frĂ„n plĂ„gan att nödgas vilja mot sin vilja.
Ja â tanken kan drifvas till last!
Emellertid Àr det icke dessa tankar som trÀnga sig pÄ en strax dÄ man lÀser boken. Den Àr nÀmligen en bland de mest uppskakande böcker jag nÄgonsin lÀst, och det Àr icke i kraft af sin dialektiska ryggrad den har blifvit det; ty denna ryggrad Àr icke sÄ fast och rak, som den kunde ha varit. Det djupa, jag skulle vilja sÀga upprifvande intryck boken gör, beror till en del pÄ dess psykologiska klarhet och sanning, men framför allt pÄ dess poetiska styrka: pÄ kÀnslans vederhÀftighet och stÀmningens rent suggestiva kraft. Man ser, att detta Àr ett verk med djupa rötter i den personlighet, ur hvilken det har sprungit fram: det Àr allvar detta. Tanke, kÀnsla och stÀmning löpa hela tiden i samma fÄra ned mot samma svarta grop som sista mÄl. Man kÀnner sig fÄngen under detta; man kÀnner sin förmÄga att rysa och le Ät trolleriet af lifvets clair-obscur liksom förlamad, och man har svÄrt att hÄlla sig det intryck frÄn lifvet, som Töre Gam hade, dÄ han sista gÄngen sÄg sin sjuke vÀn Reinhold: intrycket att ha sett sin egen fylgja.
Det Ă€r bokens andra del â Töre Gams manuskript â som gör detta starka intryck. Egentligen Ă€r det först dĂ€r hans personlighet gör sig gĂ€llande. StrĂ€ngt taget Ă€r han visserligen hufvudpersonen redan i första delen; men lĂ€saren nödgas dĂ€r se honom genom Sixten Ebelings glasögon â en typ, som med alla sina »sĂ„ att sĂ€ga» och »pĂ„ sĂ€tt och vis» af författaren synes vara Ă€mnad att representera vĂ€rldsklokheten med all dess torrhet och trĂ„kighet, men utan nĂ„got af den latta frivolitet, som ensam har förmĂ„gan att göra en sĂ„dan personlighet om icke i djupare mening intressant,
sÄ Ätminstone berÀttigad att visa sig ibland oss. Det uppstÄr hÀraf en sÄ stark heterogenitet mellan verkets bÄda hÀlfter, att man, dÄ man frÄn första delen kommer öfver till den andra, tycker sig lÀsa en helt ny författare. Stilen har en ny rytin och orden nya valörer. Nyss lÄnga och emellanÄt nÄgot segslitna perioder; nu korta satser, laddade med lif. Denna andra del Àr Àfven i rent stilistiskt hÀnseende utan jÀmförelse det bÀsta Geijerstam skrifvit; den innehÄller stÀmningar och scener, som man minns lÀnge.
»Medusas hufvud» Àr i sÀllsynt grad en central bok, central icke blott inom Geijer-stams eget författarskap, utan Àfven inom hela sin riktning; den som hyser intresse för det betydelsefulla skede af vÄr kulturela utveckling, som den Àr Àgnad att belysa bÄde ofvanifrÄn och inifrÄn (ehuru af naturliga skÀl det sista mest), torde icke gÀrna kunna undvara den i sitt bibliotek.
Jag skref i början af dessa rader: den Gud nu för tiden vill fördÀrfva, honom gör han klarsynt; och jag hÀnvisade till Töre Gams historia som ett exempel. Det hindrar mig icke frÄn att medgifva, att orsaksförhÄllandet mellan de olika stadierna af hans utvecklingsgÄng icke pÄ alla punkter Àr fullt klart. Töre Gams rent yttre personliga motgÄngar blanda sig med hans olika grader af svÄrmod och af psykiskt détraquement pÄ ett sÄdant sÀtt, att det icke blir möjligt att afgöra, hvad som hÀrvidlag Àr primÀrt i förhÄllande till det andra; men man har rÀtt att antaga, att yttersidan af hans olycka hade sin grund i en annan sida af hans jag Àn hans andliga misÚre. DÄ Leibniz var död, satte man pÄ hans kista en symbol, som han i lifstiden hade Àlskat, en dubbeltydig symbol pÄ en gÄng af djup vishet och af grund vÀrldsmannaklokhet: en spiral med inskriften inclinata resurget (genom att böja sig stiger den). Att Töre Gam gick under, berodde vÀl till nÄgon del pÄ hans oförmÄga att till dess förra och lÀgre hÀlft uppskatta betydelsen af spiralens symbol.
Hjalmar Söderberg.
ANATOLE FRANCE.
« âą
AR det öfverdrift att kalla honom den frÀmste konstnÀren bland de nu verksamme franske prosaförfattarne? Om sÄ
