Sida 91
Anatole France. Af Georg Nordensvan
EN ROMAN AF GUSTAF AF GEIJERSTAM.
87
och sedan betvifla den; ja, han skulle tänka och tvifla så länge, att han till slut icke skulle orka blåsa mera —- om han icke vore tvungen. Det var nu vinden; men om en människa på tankens väg får sin lust att handla förminskad, då gör detta minus sig gällande bland de faktorer, som bestämma riktningen och styrkan af hennes vilja. Hos Töre Gam uppstod småningom ett sådant minus, och det gjorde sig slutligen gällande genom att drifva honom ut i den viljeakt, som blef hans sista. Och som ändtligen befriade honom från plågan att nödgas vilja mot sin vilja.
Ja — tanken kan drifvas till last!
Emellertid är det icke dessa tankar som tränga sig på en strax då man läser boken. Den är nämligen en bland de mest uppskakande böcker jag någonsin läst, och det är icke i kraft af sin dialektiska ryggrad den har blifvit det; ty denna ryggrad är icke så fast och rak, som den kunde ha varit. Det djupa, jag skulle vilja säga upprifvande intryck boken gör, beror till en del på dess psykologiska klarhet och sanning, men framför allt på dess poetiska styrka: på känslans vederhäftighet och stämningens rent suggestiva kraft. Man ser, att detta är ett verk med djupa rötter i den personlighet, ur hvilken det har sprungit fram: det är allvar detta. Tanke, känsla och stämning löpa hela tiden i samma fåra ned mot samma svarta grop som sista mål. Man känner sig fången under detta; man känner sin förmåga att rysa och le åt trolleriet af lifvets clair-obscur liksom förlamad, och man har svårt att hålla sig det intryck från lifvet, som Töre Gam hade, då han sista gången såg sin sjuke vän Reinhold: intrycket att ha sett sin egen fylgja.
Det är bokens andra del — Töre Gams manuskript — som gör detta starka intryck. Egentligen är det först där hans personlighet gör sig gällande. Strängt taget är han visserligen hufvudpersonen redan i första delen; men läsaren nödgas där se honom genom Sixten Ebelings glasögon — en typ, som med alla sina »så att säga» och »på sätt och vis» af författaren synes vara ämnad att representera världsklokheten med all dess torrhet och tråkighet, men utan något af den latta frivolitet, som ensam har förmågan att göra en sådan personlighet om icke i djupare mening intressant,
så åtminstone berättigad att visa sig ibland oss. Det uppstår häraf en så stark heterogenitet mellan verkets båda hälfter, att man, då man från första delen kommer öfver till den andra, tycker sig läsa en helt ny författare. Stilen har en ny rytin och orden nya valörer. Nyss långa och emellanåt något segslitna perioder; nu korta satser, laddade med lif. Denna andra del är äfven i rent stilistiskt hänseende utan jämförelse det bästa Geijerstam skrifvit; den innehåller stämningar och scener, som man minns länge.
»Medusas hufvud» är i sällsynt grad en central bok, central icke blott inom Geijer-stams eget författarskap, utan äfven inom hela sin riktning; den som hyser intresse för det betydelsefulla skede af vår kulturela utveckling, som den är ägnad att belysa både ofvanifrån och inifrån (ehuru af naturliga skäl det sista mest), torde icke gärna kunna undvara den i sitt bibliotek.
Jag skref i början af dessa rader: den Gud nu för tiden vill fördärfva, honom gör han klarsynt; och jag hänvisade till Töre Gams historia som ett exempel. Det hindrar mig icke från att medgifva, att orsaksförhållandet mellan de olika stadierna af hans utvecklingsgång icke på alla punkter är fullt klart. Töre Gams rent yttre personliga motgångar blanda sig med hans olika grader af svårmod och af psykiskt détraquement på ett sådant sätt, att det icke blir möjligt att afgöra, hvad som härvidlag är primärt i förhållande till det andra; men man har rätt att antaga, att yttersidan af hans olycka hade sin grund i en annan sida af hans jag än hans andliga misère. Då Leibniz var död, satte man på hans kista en symbol, som han i lifstiden hade älskat, en dubbeltydig symbol på en gång af djup vishet och af grund världsmannaklokhet: en spiral med inskriften inclinata resurget (genom att böja sig stiger den). Att Töre Gam gick under, berodde väl till någon del på hans oförmåga att till dess förra och lägre hälft uppskatta betydelsen af spiralens symbol.
Hjalmar Söderberg.
ANATOLE FRANCE.
« •
AR det öfverdrift att kalla honom den främste konstnären bland de nu verksamme franske prosaförfattarne? Om så
Källa: Project Runeberg ·