Ord och Bild: 1896

KVINNOFRÅGAN I SOCIAL BELYSNING.

Af CARL LINDHAGEN.

FRÖKEN Ellen Keys tre föredrag om »missbrukad kvinnokraft», »naturenliga arbetsområden för kvinnan» och »kvinnokraft» hafva inom de kretsar, som intressera sig för kvinnofrågan, väckt en för våra förhållanden ganska ovanlig uppståndelse och jäsning i sinnena.

Föredragens syfte var i främsta rummet att framvisa de uppgifter, som kvinnan af naturen fått sig anvisade, samt att däraf draga slutsatser om kvinnorörelsens ideela mål. Mången synes dock missförstått, hvad en dylik i stora drag hållen framställning innebär, medan å andra sidan föreläsarinnan själf så försjönk i sin uppgift, att hennes blick i väsentliga punkter ej såg så alldeles klart vid bedömandet af verkligheten och dess förutsättningar. Då till dessa ömsesidiga förbiseenden läggas förutfattade meningar samt personliga sympatier och antipatier, blir det förklarligt, att den väckelse till det goda, som föredragen kunnat och bort medföra, i viss mån uteblifvit, samt att kvinnorna grupperat sig hufvudsakligen i två läger, hvilka i tal och skrift föra en temligen bitter och mycket ofruktbar strid allenast om frågan: för eller emot fröken Key.

Det var därför med förväntan man motsåg den offentliga diskussion i kvinnofrågan, som på neutral mark anordnades af föreningen »studenter och arbetare». Till denna hade inbjudits kvinnor, som på olika områden intaga en framskjuten ställning. Och man hade hoppats, att särskildt från dem skulle gifvas något opartiskt uppslag, som kunde framhålla sakens kärnpunkter och föra frågan ur det läge, där den kört fast.

Denna förhoppning blef dock besviken. Samma oklara, ehuru ofta talangfullt försvarade partiställningar. Många anföranden, som förtjänstfullt belyste åtskilliga detaljfrågor såväl inom som på sidan om ämnet. Men knappast något försök att lyfta täckelset från den lilla konfliktens stora sociala bakgrund och därigenom bidraga till ömsesidig förståelse.

Ett inlägg i sådant syfte bör således alltid kunna fylla någon lucka.

❖ ij: *

Det gifves ingen kvinnofråga i högre mening, ifall det ej är sant, att man och kvinna, ehuru i skapelsen likställda, dock äro från begynnelsen till sitt väsen olika. Att det dock förhåller sig så, är ett af dessa erfarenhetsrön, som ej tillåta någon motsägelse. Ty ingen lär väl på allvar vilja förneka, att man och kvinna i stort sedt äga särskilda andliga bestämningar, som förläna en olika karakter åt deras gemensamma allmänt mänskliga egenskaper. Från denna synpunkt är kvinnorörelsen utbrottet af kvinnonaturens ouppfyllda trängtan efter utveckling och efter utvecklingens medel: kunskaper, arbete och själfbestämning. I denna mening bär kvinnosaken inom sig själf förutsättningarne för sin framgång och slutliga seger. Den är något vida mer än en s. k. matfråga. Det är också för densamma en underordnad synpunkt, huruvida den under sin väg framåt vållar åtskilliga öfvergående missförhållanden såsom t. ex. nedprässning af arbetslönerna m. m. Däremot är den på