Ord och Bild: 1896

TORPET I EKOBACKEN.

Af JUHO REIJONEN.

Öfversättning af KARL A. TAVASTSTJERNA.

»I \u min skapare! Ligger du inte J där ännu, ditt kräk, och drar dig på bädden, och jag har redan gått tre verst af och an — till Kulmala handelsman för att köpa kaffe!»

Det var en kvinna, som så hälsade en lång, senig karl, i det hon steg in genom dörren till torpet i ekobacken. Karlen rätade pä sig litet och gäspade men gaf icke något svar. Kvinnan väntade knappast ett sådant, då hon utan vidare i lugn och ro gjorde sig i ordning att koka kaffet.

Missnöjd och med slöa drag plirade mannen mot dörren, som hans hustru lämnat öppen. En stark ljusflod strömmade in, stannade, tvekade litet inför stugans smutsighet, men började sedan djärft tränga in i hvarje vrå. Genom de med pärtor lappade, smutsgredelina små fönsterrutorna trängde andra strålknippen af ljus, och de kommo på sina ställen de sotiga sparrarna att formligen glänsa. Likasom förargad öfver deras tilltag sände mannen på bädden upp mot de glänsande ställena ett tjockt, ljusgrått rökmoln. Det förtunnades snart igen, och rökstrimmorna togo ihop med ljusstrålarna till en själfsvåldig dans mellan golfvet och sparrarna.

Mannen låg en stund och såg på, men det började trötta honom. Han måste skela med ögonen för att se efter hvad det var som hans gumma så ifrigt sysslade med.

Jo, jo ■— hon orkade stöka hon, Maja Lisa, och uppfinningsrik var hon som en räf. Hade hon icke nu igen fått sig ett skålpund kaffe, fast det icke fanns en penni i hela torpet?

Och duktig såg hon också ut. Hon skulle kanske varit vackrare, om hon haft en litet mindre hängande måge och bredare panna. Och kanske skulle också den lilla uppnäsan ha kunnat vara en smula formligare, men sådan hon är, har hon ändå många vackra ställen. Hakan är välskapad och rund som ett nystan och tänderna friska, så att de rå på den hårdaste brödkant. Hennes ögon voro ändå det allra bästa, så glänsande och lifliga. Nog har jag värkligen en ganska skaplig hustru, och äfven annars är hon i alla afseenden en frisk arbetsmänniska, bara hon inte vore så förfärligt begifven på kaffe!

»Hör du Maja Lisa! Hvarför gick du ända till Kulmala efter kaffe?»

»Och det täcks du fråga, fast du vet att kyrkbyns handelsman inte längre tror