Ord och Bild: 1896

DET FEMTIONDE HÄFTET.

Ar KARL WÅHLIN. Med i 7 bilder.

DEN anledning, som förmår mig att för första gången taga något af utrymmet i »Ord och bild» i anspråk för att tala om tidskriften själf i dess egna spalter, framgår af öfverskrif-ten. Huruvida »Ord och bild» någonsin skulle hinna så långt som till sitt femtionde häfte, har mer än en gång förefallit både mig och andra, som haft med företaget att göra, såsom mycket ovisst. Verksamheten har varit rik på de både eggande och ansträngande strapatser, som äro förknippade med en resa i okända och osäkra trakter, där ett misstag kan medföra ödesdigra följder och där man lätt förlorar spåret af den stig, som leder fram till målet. Ej underligt då, om vi känna glädje öfver att hafva kunnat lyckligt tillryggalägga det stadium af vägen, som nu ligger bakom oss, och, äfven om företaget fortfarande är beroende af åtskilliga gynnsamma omständigheter, som vi ej säkert kunna förutsätta, dock våga att hysa hopp om att vägen fram till det fulla hundratalet, som skall vara tillryggalagd i april 1900, ej skall erbjuda fullt så stora svårigheter som den, hvilken nu ligger bakom oss.

Det har ofta sagts såsom en allmän regel, att tidskrifter ej »gå» i Sverige, och till bekräftelse härpå kunna anföras en hel rad af namn på förtjänstfullt skötta

periodiska organ, hvilka uppehållits genom enskilda uppoffringar och förr eller senare måst upphöra af brist på allmänhetens uppmuntran, allt under det att våra tidningar vuxit ofantligt i antal, omfång och betydelse och under det att bokproduktionen ingalunda företer några tecken till afmattning. Det vore dock alltför onaturligt, om icke detta missförhållande skulle vara af öfvergående natur. Hos hvarje modernt kulturfolk spelar tidskriften en ytterst viktig roll och tager en stor del af den läsande allmänhetens intresse i anspråk. Den utgör ett oumbärligt mellanled mellan pressen och litteraturen, behandlar frågorna inom den förra i utvidgning, inom den senare i sammandrag, skänker lif och åskådlighet åt referatens torra fakta och väcker nya intressen för ämnen, hvilka icke dessförinnan kommit under läsarens synvinkel. Under det att tidningens »färg» reflekteras å allt som faller under dess belysning, kan tidskriften låta det ena bidraget vara oberoende af det andra, den ene medarbetaren af den andre, och kan på så sätt utgöra en afspegling och en sammanfattning af mycket arbete, som på skilda vägar riktas mot gemensamma mål. Tidningarne gifva oss händelserna dag för dag, allt eftersom de passera; tidskrifterna gifva oss öfverblicken öfver