Sida 314
LITTERATUR.
TVĂ SVENSKA ROMANER. II.
Per Hallström: En gammal historia. Stockholm, Wahlström & Widstrand, 1895.
PER HALLSTRĂM.
Per Hallström har ocksÄ denna gÄng, liksom i »Purpur», vÀndt sig bort frÄn vÄr egen sÄ hÀnsynslöst uppriktiga tid, som aldrig tvekar att slita trasorna frÄn bröstet, de mÄ skyla hvilka sÄr som helst, och berÀttat oss en gammal historia frÄn den tid, dÄ olyckan teg, stack sig undan och glömdes, och hvilkens etikett inför oss dÀrför har kommit att blifva: den gamla lyckliga och goda tiden.
VÄra farförÀldrars tid.
Det Àr ett helt sorgespel, klÀdt i idyllens drÀkt med dess ljusa och lÀtta fÀrger; ett sorgespel, hvars hela artistiska raffinemang (som man till en början misstÀnker vara mÄl lika mycket som medel) mot slutet mynnar ut i en naggande kÀnsla af bitterhet mot det lif, som lofvar sÄ mycket och hÄller sÄ litet.
Man skulle kunna sĂ€ga, att det handlar om den ojĂ€mna brottningen mellan de starka och de svaga. Och historiens fabel Ă€r fördjupad dĂ€rhĂ€n, att den brottningen pĂ„ samma gĂ„ng blir en kraftmĂ€tning mellan tvĂ„ slĂ€ktled, tvĂ„ tankesfĂ€rer, tvĂ„ skilda lifsmaximer. Ă ena sidan de unga i boken â Andreas, Anne-Marie och kusin Mikael â representanter för trettiotalets ungdom med dess rörande tro pĂ„ allt stort och skönt och vackert och poetiskt â spröda gestalter med nĂ„got af skygg tafatthet öfver allt sitt gĂ„ende och kommande och med allt det veka och brĂ€ckliga i sin natur, som synes vara oskiljaktigt frĂ„n det nordiska diktarlynnet. De röra sig sĂ€llsamt stilla och undvikande, som drömmens mĂ€nniskor. De lĂ€rdomar, man en gĂ„ng har gifvit dem, behĂ„lla de för lifvet, utan omarbetning och utan kritik: det faller dem aldrig in, att det kraf pĂ„ utrymme för den egna personligheten, som finns Ă€fven hos dem, ehuru slumrande, skulle kunna berĂ€ttiga dem att rubba en enda tum af de förĂ€nderliga konventioner, hvilka man en gĂ„ng har lĂ€rt dem att betrakta som oförĂ€nderliga lagar. De lĂ„ta motstĂ„ndslöst plundra sig pĂ„ den lilla lycka, som för dem var lifvet; och de lefva och dö i den tron, att strĂ„tröfverskan, som plundrade dem, var i sin goda rĂ€tt. De anklaga ingen annat Ă€n möjligen sig sjĂ€lfva, för att de tillĂ„ta sig att drömma och hoppas, utan att först bedja om lof. â Och Ă„ andra sidan farmodern, denna starka och kloka gamla kvinna. Hennes figur Ă€r af författaren behandlad med en beundransvĂ€rd konst. Hon Ă€r barn af en nyktrare tid och af en mindre trohjĂ€rtadt himmelsblĂ„ lifsfilosofi. Hon gĂ„r dĂ€r sĂ„ olik de andra och sĂ„ öfverlĂ€gsen dem, ensam klar i tanke och sĂ€ker i handling. FrĂ„n och med det ögonblick, dĂ„ hon föres in i taflan, synes den oss likna en akvarell i utkast, hvilkens figurer stĂ„ med bleka fĂ€rger och svaga konturlinier, alla utom denna gamla dam i gustaviansk stil, hvilkens profil af konstnĂ€ren blifvit skĂ€rpt med tuschpenna. Hon ler pĂ„ en gĂ„ng fryntligt och ringaktande Ă„t den tama ungdom, som sitter pĂ„ pallar rundt kring hennes karmade stol och tigger sin lycka af henne i stĂ€llet för att helt enkelt taga den; och det kostar henne ingen anstrĂ€ngning, Ă€nnu mindre nĂ„gra skrupler, att smula sönder deras drömmar med den genomtrĂ€ngande och torra reflexion, som kan vara lifvets hĂ€lsa och lifvets pest. Den lilla sfĂ€r, som Ă€r hennes, behĂ€rskar hon sĂ„ helt, att ingen nĂ„gonsin kommer
