Ord och Bild: 1896

ETT SVENSKT SKALDEÖDE.

4II

rymmer vestkustens hårda och på samma gång lätta karakter. Det har äfven plats för norrländingens sagolynne, som Molin karakteriserat i de vackra orden om dess kvinna: »Diktareflickor i höga furuskogar.» Det svenska lynnet rymmer öfverhufvud en mängd af motsatser, som aldrig enas hos en diktare, och ingen har heller haft större blick för dessa motsatsers kamp än den diktare, hvilken efter hvarandra skref »Kapellet», »Drottningens juvelsmycke», »Det går an» och »Svenska fattigdomens betydelse» -— C. J. L. Almqvist, den diktare, hvilken själf var rikast på motsatser. Ur dessa motsatsers kamp och utveckling är det emellertid som den största framtid för svensk dikt en gång skall träda fram. Har man rättighet att om denna diktnings utveckling hysa stora förhoppningar, är det just emedan denna motsatsernas rikedom är så omätlig, som landet är stort och bygderna olika.

Men på Norrland vänta vi ännu, och om jag vågat upptaga läsarens tid så länge med ett obekant namn, är det bland annat därför att den karakter, han redan i hvad han gifvit oss ställer

inför våra ögon, har detta nordlandets, midvinterns och midnattssolens särdrag, sä som ingen svensk diktare före honom ägt.

Om Molin klagade, att han ej skulle »slå sig igenom», så fick han, förr än han anade, rätt. Ty döden bröt tidigt hans bana, och hvad han efterlämnat, är blott fragmenten af ett författarskap. Han dog i Bodö. Norska kvinnor bundo kransar till hans bår, och norska tidningar skrefvo de första runorna öfver hans öde. Hans sista hälsning till hans bäste vän var en försäkran, att han ej fruktade döden och icke sökte tillbaka till en gammal tro i sina sista stunder.

Detta var den sista yttringen af ett trots, som aldrig lämnade honom, och det erinrar om slutorden i Gunnels historia: »Han liknade en ung viking, när han gick.»

Ja, man kan väl säga, att mången har skäl att se på detta lif så som den korrekte hufvudstadsbon, hvilken i samma novell skådar efter den bortgående fjällvandraren. Där står nämligen, att han »såg efter honom med en tiggares blick».

GAMLA ÅDALEN.

Ett efterlämnadt utkast af PELLE MOLIN.

NU är det så, att där ödemarker brytas till gifvande jord och te-gar slätas i vildskogen, där är alltid någonting, som lockat i förstone mera än jorden. Därför stiger svedjefallets första rök mot himmelen, där ett fiskevatten eller villebrådsskogar äro nära.

En lapp, som satte försåt för öring i Nämforsfallen i Ångermanälfven, såg en solvarm sommardag lustigt klädda

karlar af märkelig längd klifva på klapperstenarne vid Svarfedan. Han förstack sin lilla kropp och dröjde icke. Den bruna slätbarkade skinnkolten kunde knappt skiljas från mossan uppe i nipan.

Såg gjorde han därifrån med skälfvande knän hvad de togo sig till, de som kommit. Detta skedde fordom, men år kan ingen säga. Sägnen berättar märkeliga ting om denna dag i den aflägsna