Sida 461

GAMLA ÅDALEN.

4I3

kan höra mannens grofva mörka och gossarnes höga och ljusa.

Högt uppe vid bergets fot ha röda gÄrdar trÀngt sig tillsammans. FÀlt Àro nedanför, och höga hÀssjor bÀra ljust korn och pÄ sina nedersta stÀnger svart fruset potatisris. Förbi och genom lÀg-dorna gÄr en slingrande vÀg och pÄ den en fjÀllbogumma, som varit hos handlanden. Hon bÀr en nÀfverkont och stickar pÄ en grÄ lÄngstrumpa under marschen, utan att stappla.

Följer du henne med blicken, skall du se hur hon slutligen kommer till byns »tÄ», tvÄ paralella hagar med 3 alnars mellanrum för okynnes fÀ, dÄ det drifves till och frÄn sommarföngset vid Äkerhagen. Genom detta gÄr hon in i skogen, passerar en del bara gröna flÀckar med omklÀngda hÀssjor, dÀr starr hÀngt en half sommar. Du skall se henne skynda mera vid somliga stÀllen i skogen. DÀr vet du dÄ att vitrer bo och att oknytt gÀrna Àr framme. Slutligen

i en stuga lÄngt inne i ödemarken gÄr hon in, följd af de mötande ungarne, som i grÄ skjortor och bara ben finna lifvet hÀrligt.

Ett mollackord gÄr fram vid solnedgÄngen. Följ med blicken den slingrande vÀgen. Tag igen den dÀr du tappat den i en dal, och lÀngst ned pÄ andra sidan Àlfven Àr ett hvitt hus under ett berg, som du skall ge akt pÄ.

DÀr Àr det som hÀlgdagen ringes in.

Detta Ă€r Ådalen, sannerligen det fagraste land! Allt detta Ă€r min Adal, mitt sagoskrin, min kĂ€rlek och min skrĂ€ck, ty hur man lĂ€ngtar öfver bergen, hĂ„ller det fast som en mara. Hvarje ny skönhet som upptĂ€ckes, hvarje historia Ă€r en hĂ„llhake pĂ„ den, som annars hade tĂ€nkt sig lifvet annorlunda, Ă€n pĂ„ samma flĂ€ck i passiv tillbedjan af det, som fĂ€ngslat öga och öra.

Det Ă€r Adalens kraftiga boja Lagd pĂ„ dess son — novas res quĂŠrentem.

JAG SÄNDER ÄLSKOG.

(FrÄn Tuileries trÀdgÄrden.)

Af Guy de Maupassant.

KOM hit, mitt barn, hvars moder jag tillber, ack, henne, som för att fĂ„ se dig leka snart stannar hĂ€r — hon med sitt hĂ„r det bleka, sĂ„ blekt som ljus, det nattens stjĂ€rna ger, kom hit, mitt barn, och rĂ€ck mig skĂ€ra munden, rĂ€ck mig din panna, rĂ€ck ditt blonda hĂ„r, ty sĂ„, mitt barn, jag kyssa dig förmĂ„r, att hon, nĂ€r du i sena aftonstunden kring hennes hals slĂ„r dina armars par, skall kĂ€nna pĂ„ din lĂ€pp, pĂ„ dina lockar ett okĂ€ndt nĂ„got, som pĂ„ kĂ€rlek pockar, som henne brĂ€nner, som om eld det var; och hon skall frĂ„ga, medan hjĂ€rtat slĂ„r och vill mot okĂ€nd kĂ€rlek sig försvara, allt nĂ€r hon andas mina kyssar bara: "hvad Ă€r som mot mig frĂ„n din panna slĂ„r?'

Birger Mörner.

Skannad sida 461