Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

KONST.

DROTTNING KRISTINAS TAFVELGALLERI.

Man kan säga, att det är en stor tur för en konsthistorisk författare att, såsom Olof Granberg, påträffa ett förut icke bearbetadt ämne af så stort historiskt intresse som »Drottning Kristinas tafvelgalleri på Stockholms slott och i Rom», liksom det förut var för honom att kunna vara så godt som den konsthisto-riske upptäckaren och den förste beskrifvaren af de många värdefulla arbeten af äldre mästare, som i slutet af 1880-talet funnos i svenska privatsamlingar; men man får icke förgäta hvarken att han själf, ledd af ett brinnande forskningsintresse, af egen drift uppsökt dessa ämnen, hvilkas grundliga genomforskande fordrat både tid, tålamod och ekonomiska uppoffringar, ej heller att det är först resultatet som bevisar, huru förträffligt ämnet är valdt.

Konstens häfder i vårt land äro i så hög grad historien om fosterländskt barbari och utländskt kulturinflytande, att kännedomen af den europeiska konsten i dess stora strömningar är en oumbärlig förutsättning för deras odlande och att det är särskildt angeläget att lära känna, hvilka af den europeiska konstens frambringelser som en gång funnits eller ännu finnas i vårt land.

Sedda ur denna synpunkt, äga Olof Granbergs båda viktigaste arbeten, »Les collections privées de la Suède» och »Drottning Kristinas tafvelgalleri», sin fosterländska uppgift och betydelse. Den internationela betydelsen af det förstnämda verket är redan från de mest kompetenta håll erkänd, och hvad det senare beträffar, torde erkännandet ej uteblifva, då den bebådade franska upplagan i sammandrag hinner utkomma. Med sitt vakna minne för målningar och för beskrifningar af målningar är författaren både snarfyndig och skarpsinnig i uppställandet af hypoteser, dem han dock ej utan stöd af empiriska bevis låter gälla för fakta, och det är ofta denna fyndighet att kombinera som först låter honom finna den ledande tråden, om hvilkens tillförlitlighet han därefter söker att förvissa sig.

Om ändamålet med sitt arbete uttalar sig herr Granberg i förordet på följande sätt: »Att utforska hvilka konstskatter af Kristina utfördes ur riket, att erfara hvilka af de berömda

taflorna med de ryktbara artistnamnen som voro äkta och hvilka som endast utgjorde kopior eller skolarbeten, att utröna hvar i utlandet Kristinas forna taflor, för länge sedan skingrade från hvarandra, nu befinna sig och att få rätt på om icke, i strid med gamla traditioner, rester af Kristinas dyrbara galleri ännu kunna i offentliga och enskilda samlingar i vårt land uppvisas, har sedan mer än tio år utgjort föremål för undertecknads ifriga efterforskningar, hufvudsakligen fotade på förut ej nog uppmärksammade arkivhandlingar ute och hemma.»

En kortfattad redogörelse för resultaten af herr Granbergs omsorgsfulla och skarpsinniga undersökningar torde erbjuda något af intresse för en större läsekrets än den, som har tillfälle att taga kännedom om det i en dyrbar och mönstergill typografisk utstyrsel framträdande, med 48 helsidesbilder illustrerade och i endast 125 exemplar tryckta praktverket.

Oaktadt sitt ytterst lifliga intresse för allt hvad som hörde till konst, kan drottning Kristina dock svårligen räknas till våra stora mecenater, ty hennes dyrbara galleri var till den största och viktigaste delen krigsbyte. I ett inventarium från 1652 upptagas 571 n:r, under hvilka innefattades inemot 780 målningar. Bland dessa funnos, enligt fransmannen Ogiers resebeskrifning, sådana som blifvit tagna i krigsbyte af Gustaf II Adolf i Würzburg och München, hvilket, hvad München-rofvet beträffar, bekräftas af inventariet. Den allra största delen af galleriet utgjordes emellertid af den del af den kejserliga österrikiska tafvelsamlingen, som vid intagandet af Prag den 26 juli 1648 föll i svenskarnes händer; härifrån hemfördes ej mindre än 470 n:r (enligt inventariet af 1652).

Till de under trettioåriga kriget vunna konstskatterna kommo de, som tidigare voro i den kungliga familjens ägo och af hvilka några finnas i behåll i Nationalmuseum, samt möjligen nya arbeten, som efter freden inköptes från utlandet — någon visshet härom äger man dock icke. Svårt är ock att uppdraga en bestämd gräns mellan den samling, som befann sig å Stockholms slott, och de arbeten, som tillkommo i Rom eller annorstädes i utlandet; men man är berättigad att antaga, att de senare voro jämförelsevis fåtaliga och endast i undantagsfall af någon betydelse. Enligt herr