Ord och Bild: 1896

MUSIK.

TVÅ SÅNGERSKOR. Mathilda Lindén. Dagmar Möller.

Stockholms operascen har de senare åren ofta rned orätt varit mycket förkättrad; man har å ena sidan i stället framhållit dess sista s. k. storhetsperiod, den tid, då bärarne af namnen Michaeli, Stenhammar, Arnoldson, Arlberg, Willman m. fl. utgjorde de fasta stödjepelarne för dess repertoar, och å den andra sidan har man som mönster pekat på de stora kontinentala scenerna. Lustigt nog begråta emellertid än i dag, och förmodligen icke utan skäl, operascenerna både i Paris, Wien och Berlin sina flydda glansperioder, något som naturligtvis icke hindrar, att man där liksom öfverallt annorstädes smått drifver kult med dagens små gudomligheter.

Öfverallt råder alltså ungefär samma veklagan. Den som rest något å kontinenten skall också snart kunna intyga, att vår operapersonal icke alls är sämre än exempelvis de operatrapper, som finnas i med Stockholm jämförliga tyska städer, såsom Dresden och Leipzig, hvad den sistnämnda staden beträffar snarare tvärtom. Visserligen, det är sannt, Dresdens härliga orkester, som lugnt kan mäta sig rned Wiens berömda filharmoniker, den äga vi icke, och rent ut sagdt är det just i fråga om orkestern som vår underlägsenhet starkast framträder, men om vi däremot icke äga någon Malten eller Scheide-mantel, så äga vi onekligen andra med dem fullt jämförliga förmågor, och i det hela torde ensemblen vara lika god i Stockholm som i Dresden, n. b. när man icke som ofta hos oss äflas att i otid framsläppa alltför många elever, och om de tyska sångarne och sångerskorna äro de våra öfverlägsna i fråga om stämmornas volym och kraft, och det äro de onekligen, så hör man kanske hos oss i stället mer sång och mindre skrik. Alltnog, vår Stockholmsopera är visst icke att förakta. Och till de artister, som skaffat den dess närvarande jämförelsevis höga position, höra äfven de begge sångerskor, hvilkas porträtt pryda detta häfte af Ord och bild.

Mathilda Linden intager äfven i det afseendet en särställning vid vår opera, att hon är dess första infödda altsångerska af betydenhet. Orsaken härtill är förmodligen att söka i de nordiska altstämmornas vanliga karakter. Ofta oemotståndliga genom sin dunkla, sammetslena färg, äga de dock sällan de energiska, specifikt »dramatiska» höjdtoner, som på scenen äro af sådan vikt. Svenska altsångerskor hafva därför merendels föredragit att göra sig ett namn som konsertsångerskor; så var t. ex. fallet med en sångerska, om hvilken fru Linden i åtskilligt påminner, jag menar Olena Falkman, 1870-talets kanske mest uppburna svenska oratoriesångerska. Fru Linden har däremot föredragit att egna sina. krafter åt scenisk verksamhet.

Utan tvifvel äger hon också härför säll-spordt afgjorda anlag. Det visade redan den unga fröken Jungstedt i skiftande uppgifter, då hon anno 1889 gjorde sina första sceniska lärospån å Stockholms gamla operascen. Redan dessförinnan eller i nov. 88 hade hon haft sin första debut, hvarvid hon i Pantalis' lilla parti (i »Mefistofeles») väckte ett visst uppseende både genom sin ungdomligt intagande apparition och genom sina sonora alttoner. Än mer uppmärksamhet framkallade hon genom sitt uppträdande som Bergadrottningen (i Hallströms opera »Den bergtagna»), hvilket parti hon för första gången utförde å det galaspektakel, operan gaf den 21 jan. 1889 å konung Oscars 6i:sta födelsedag. Såväl här som i Benjamins parti (i »Josef»), där hon alternerade med Emma Holmstrand, röjde hon afgjord begåfning för rent lyriska partier, för hvilka den mjuka och varma stämman särskildt tycktes lämpa sig.

Redan under det första året fick hon försöka sig i de mest skiftande uppgifter. På våren gjorde hon stor succés som den narraktige sprätten Fredrik i »Mignon», ett parti, som förut alltid haft manlig representant i Stockholm, och succés pyramidal som den slyngelaktige studenten Nicklaus i »Hoffmans sagor» —■ hon skapade här sina två första komiska typer — och på hösten besteg hon så äfvenledes med framgång den trå-