Sida 381
LUND Pà 1600-TALET. EFTER EN TECKNING AF ERIK DAHLBERG. (LundagÄrd t. v.)
âI den deilige LundegĂ„rds Have.â ETT STYCKE AF JOHAN MONRADS AUTOBIOGRAFI. af H. Wilhelmsson.
För nutidens medvetande Ă€r LundagĂ„rd den skuggiga, svala lund, dĂ€r ynglingar sjunga och glamma om vĂ„rkvĂ€llarna; dĂ€r söndagspromenaden gĂ„r i vackert vĂ€der; och dĂ€r stigarna binda Universitetets allvar med Föreningens munterhet. â Men LundagĂ„rd Ă€r icke blott det stycke mark man trampar, utan egentligen, om ock icke ursprungligen, den gamla, röda byggnaden, som ligger djupast inne under trĂ€dens skugga, och pĂ„ Karl XI:s tid, dĂ€ man annars tĂ€nker sig SkĂ„ne drĂ€nkt i blod, utspelades hĂ€r i denna gamla röda byggnad en idyll i vĂ„rsol och blomsterdoft, hvilken af den ene medspelande, Johan Monrad, bevarats Ă„t eftervĂ€rlden.
Ord och bild, j:tc Ă„rg.
LundagĂ„rd, Curia Lundensis, har anor, som gĂ„ lĂ„ngt tillbaka i den grĂ„ forntiden. »DĂ„ Kristus lĂ€t sig föda, stod Lund och Skanör i gröda», sĂ€ger ett gammalt ord, och frĂ„n sekel till sekel omförmĂ€la sagor och krönikor plundringstĂ„g mot Lund af dem, som Ă„trĂ„tt dess skatter â Eigil Skallagrimson förde den första, Karl Knutsson Bonde den sista razzian, och mellan dessa bĂ„da lĂ„go fem sekels strider. Och som anfall föranleder försvar, sĂ„ gĂ„fvo plundringstĂ„gen mot den fredliga handelsstaden helt sĂ€kert upphof Ă„t LundagĂ„rds fĂ€ste, hvilket vĂ€xte upp i skydd af Sankt Laurentii heliga tempel och skyddande detta utbredde och tryggade det mĂ€ktiga prelat-
22
