Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

MUSIK.

K. OPERAN.

Augusti 24. Lohengrin.

» 26. Trollflöjten.

» 27. Mignon.

» 31. Tannhäuser.

September 2. Konung för en dag.

» 7. Romeo och Julia.

n 12. Regementets dotter.

» 17. Kärleksdrycken.

» 21. Wilhelm Tell.

» 23. Lakmé.

' 24. Aida.

> 26. Nürnbergerdockan. Pajazzo.

Oktober 5. Carmen.

» 7. Mefistoteles.

» 9. Mignon (i ny instudering).

19. Wilhelm Tell (Arnold — hr Prévost.)

» 22. Figaros bröllop.

KONSERTER.

Oktober 13. Aulin konsert å operan.

» 19. Alma Hultings konsert.

» 20. Första kammarmusiksoarén.

Jag har att i denna redogörelse hufvudsakligen hålla mig till operans verksamhet,

då konsertsäsongen, som lofvar att bli mycket intressant, först helt nyligen tagit sin början. Operan har nu spelat fulla två månader och har under denna tid gått igenom en stor del af sin gamla repertoar, på den nya vänta vi ännu. Den första verkliga nyheten, Verdis genialiska opera »Falstaff», lär man dock kunna motse till fram i medio af nästa månad. Af repriserna har ingen gjort mer afgjord lycka, »Kärleksdrycken» upplefde blott tre föreställningar och »Nürnbergerdockan» två; »Mignon», som förut i höst gifvits två gånger med den gamla besättningen, har i den nya instuderingen hittills redan gifvits fyra gånger, och tycks alltså arta sig bättre. Denna repris bragte också åtskilliga glädjande öfverraskningar, bl. a. en ny löftesrik Mignon. Med utförandet af detta parti har*nämligen Operans senaste akvisition, fröken Thulin, visat sig vara en verklig förmåga. Först och främst förtjänar hennes sång loford. Rösten är visserligen icke stor eller stark, men den har behaglig klang och gör sig lätt gällande. Den unga sångerskan är dessutom musikalisk samt

har fått lära sig ett och annat, som tycks vara en hemlighet för de flesta af hennes yngre kamrater, t. ex. att man bör sjunga legato och icke andas mellan hvart eller hvart annat ord. Kan hon nu lära sig, att riktigt bära fram sina höjdtoner, så är det naturligen så mycket bättre, men redan nu är hon vokalt mer än lofvande, och äfven dramatiskt röjer hon både begåfning och god handledning. Det fanns verkliga dramatiska accenter i hennes föredrag, scenerna med Wilhelm Meister spelades med mera innerlighet än vi här varit vana att se, och igenkänningsscenen i sista akten gafs med en poesi och grace, som förde tanken på Sigrid Arnoldson. Däremot kunde Mignons svartsjuka och förtviflan gifvits med mera kraft. Man saknar här fru Edling, som i detta parti ägde verklig ursprunglighet. Hennes Mignon var ett natur-• barn, fröken Thulin är här för elegant, civiliserad, och icke häller äger hon den lyriska värme, som präglade fru Möllers föredrag af detta parti. Men sådan hon är, är hon förträfflig, lättrörlig och känslig, graciös och smidig.

Nästan lika förträfflig var hr Lemon som Wilhelm Meister, det låg denna afton hos honom ungdom och charme öfver både sång och spel, något som var så mycket mer glädjande, som hans uppträdande förut i »Kärleksdrycken» varit så misslyckadt. En vacker debut gjorde samtidigt hr Bergström, hvars präktiga stämma är känd från konsertsalen; hans Lothario var en för en debutant öfverraskande god prestation. Äfven en ung fröken Nilsson från kören visade sig som Fredrik särdeles lofvande. Fröken Petrini befanns däremot till allmän förundran vara en högst medelmåttig Philine, ehuru hon var mer förförisk än den närmaste företrädarinnan. Spegelscenen gjordes dock elegant, och i första akten var kostymeringen mer pikant än här varit vanligt (schäferhatt och pudradt hår, kjol som hos en herdinna à la Watteau och — lorgnett!), men Titania-arian sjöngs i em-pire-kostym och för öfrigt i alla afseenden högst slarfvigt, och i finalerna kunde icke fröken Petrinis stämma göra sig gällande. Som Laërtes sjöng hr Forsell ganska förtjänstfullt, ehuru partiet egentligen ligger för högt för hans stämma.