Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN. 7 i

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR.

K. Dramatiska teatern.

Nov. 14. Offrad. Drama i 4 akter af José Eche-garay. Öfversättning och bearbetning af Carl Bovallius.

Vasateatern.

Dec. 2. Grefvinnan Fritzi. Lustspel i 3 akter af Oscar Blumenthal. Fri öfversättning.

I Echegarays drama »Offrad» återfinnas samma motiv som i hans andra dramer. Så väl det tanklösa skvallret hvilket »jumps to conclusions» om andras brottslighet (hufvud-motivet i »Galeotto») som äfven barnens skyldighet att hämnas eller försona föräldrars oförrätter eller brott (den tragiska konflikten i »Mariana») spela här dominerande hufvudrol-ler. Detta sista motiv sammanhänger med den spanska dramatikens urgamla böjelse för »le point d'honneur», det förra är ett modernt drag, hvilket så vidt jag vet är Echegarays egen sats, som, starkt uttalad i ett med teknisk säkerhet byggdt och för god ka-raktersteckning utmärkt drama, gör ett så kraftigt, öfvertygande och originelt intryck som fallet är med »EI gran Galeoto» såväl i Lindaus tyska bearbetning som i fru Nybloms svenska.

Jag har mig icke bekant, om »Offrad» i förfrs produktion gått före eller följt efter de andra styckena, men det synes mig snarare bära prägeln af att vara ett efterklangs-arbete, ett senare uppkok på två gamla spikar som dragit. I »Offrad» återfinnas författarens för en dramaturg ovärderliga förtjänster i handlingens spänning och raska utveckling, i karakterernas våldsamt sjudande lif och i den skarpa motsättningen mellan några människoödens djupaste tragik och om-gifningens alldagliga brackighet. Men det är först i de två sista akterna som alla dessa präktiga saker komma till sin rätt, de båda första äro en mycket långrandig exposé, blottad på spänning och pulserande lif och ägnad nästan uteslutande åt brackigheten. Det är, åtminstone som stycket gifves på

vår seen, först i andra aktens sista seen sotn spektaklet börjar — och det är nästan för sent. Den skarpa motsättningen mellan de bägge kvinnliga rivalernas vidt skilda naturer, som båda döljas under en vacker och sympatisk yta, är heller intet alldeles nytt uppslag, men det är användt med stor skicklighet, och från andra aktens effektfulla slutscen med Judaskyssen, då alla (utom förf. och åskådaren) med Don José måste fråga: »Hvilken är Kristus, hvilken är Judas?» är det deras strid som tager vår andlösa uppmärksamhet i anspråk.

Det är goda artistiska men alldeles olika, ja motsatta egenskaper som fruarna Hartmann och Lundberg medföra till denna strid. Fru Hartmann spelar här intet ögonblick på sitt temperament — jag har aldrig mer än möjligen i »Vi skiljas» sett henne så fri från sitt vanliga manér — hon spelar på sin teknik och rutin, och bägge äro betydliga. Hon har i Frankrike lärt sig särdeles mycket af denna ovärderliga teknik, som hos oss för närvarande är så sällsynt, hon kan sin sak och kan med intelligens afväga sina medel för sitt mål, med ett ord hon vet hvad hon vill och hur hon skall göra för att få fram detta. I den dubbelnatur af hycklerska och passionerad kvinna, som hon här skall gifva, lyckas henne den senare facen bäsr, hyckleriet blir kanske något för mycket understruket, hon är i sådana scener för mycket tam som ett lam, för litet mjuk som en katt, och detta gör öfvergångarne nästan för skarpa, när det sedan gäller att »visa klorna». Men det måste erkännas, att hon för det mesta bemästrade öfvergångarne med säkerhet. Fru Lundberg däremot har ett rikt, impulsivt, om ej direkt sydländskt så dock-våldsamt temperament, som kommer henne förträffligt till pass i Matildas roll. Denna roll har ej så många facer som Enriquetas, den kan mera spelas i samma tonart hela tiden, dock tror jag, att mera teknik, d. v. s. mera verklig öfning — både i ensamheten och inför publik — skulle lätt förtaga den monotoni, som nu, i bokstaflig bemärkelse särskildt hvad talet beträffar, tynger prestationen. Fru Seelig-Lundbergs rika naturliga