Ord och Bild: 1896

dagboken.

7 i

sig medverkan af ingen mindre än publikens afgud Änne Judic, som då för första gången spelade gammal utan att tillika spela sin egen mormor, passar ej för fröken Rustan, hon har för att lösa den uppgiften ingen annan resurs än en alltid strålande apparition, en svart atlasklädning och en tråkig predikoton. Den som sett, huru fröken Rustan ena aftonen spelar Lucette Gauthier i »Fernands giftermål» och den andre Per Olssons käring, begär ej, att hon

den tredje skall lyckas fullt som M:me Mériel, det vore åtminstone obilligt begärdt, och sedan nu fru Lotten Dorsch, den skådespelerska, om hvilken mer än om de flesta kan sägas »every inch a lady», blifvit anställd vid Vasateatern, slippa nog både fröken Rustan och publiken dessa anspråk.

Om Pehr Staaffs kvicka komedi »Det stora förslaget» hoppas jag få förnyad anledning att uttala mig i nästa häfte. E. G.

-.-

MUSIK.

K. OPERAN.

Mars 2. Romeo och Julia.

» 15. Trubaduren.

» 16. Vårdrottningen. Häxfällan.

» 26. Hugenotterna.

■> 30. Iphigenia i Aulis.

KONSERTER.

» 3. Hjalmar Freys konsert.

> 5. Astri Andersens konsert.

» 7. Tredje symfonikonserten.

» 8. Frey-matiné.

» 10. Fröken Carlheim-Gyllenskölds konsert.

» u. Paul Bulss-konsert.

h 14. Fröken Torpadies konsert.

» 15. Orgel-matiné.

» 17. Aulinska kvartettens fjärde soaré.

» 20. Hugo Alfvéns soaré.

t 24. Stenhammar & Bäcks andra musikafton.

» ; i. Neruda-Smith-konsert.

*

Den förflutna månadens förnämsta musikaliska événement är väl uppförandet af en ny svensk opera å nationalscenen. Svenska operor ha alltid varit sällsynta företeelser och detta allt ifrån tredje Gustafs dagar, då national-operan par préférence, hvartill Gustaf själf uppgifvit ämnet, på beställning skrefs af en tysk i den tidens deklamatoriskt dramatiska stil, den gluckska. Det första försöket till en svensk opera är väl Brendlers Ryno, skrifven i förening med en hög musikälskare (dåvarande kronprinsen, sedermera Oskar I) till text af Bernh. v. Beskow och i midten af 1830-talet uppförd å kungl, teatern, där den upplefde 20 föreställningar. Vida märkligare äro dock Franz Bervalds arbeten för scenen, af hvilka dock operetterna »Jag går i kloster» och »Modehandlerskan» (den senare uppförd endast en gång), hvilka på 1840-talet gåfvos

på k. teatern, nog äro af mindre intresse. Men så är hans stora opera »Estrella da Soria» i stället så mycket mer betydande. Detta musikaliskt fullödiga verk, som innehåller skönheter af första ordningen, uppfördes i maj 1862 och upplefde då fem föreställningar, men har på de 34 år, som sedan dess förflutit, icke aktats vardt en repris; och operan »Drottningen af Golconda», som Berwald i midten af 1860-talet inlämnade till k. teatern, i hvars arkiv den förmodligen fortfarande ligger i godt förvar, kom aldrig till uppförande. Detta kan dock förklaras, om också icke till fullo ursäktas, af det underhaltiga i libretton, men texten till »Estrella» är, om också skrifven i ett numera föråldradt manér, dock icke sämre, än att den kan gifvas, i synnerhet som den genialiska musiken skulle kunna öfverskyla än större orimligheter, än som här finnas. I synnerhet nu, då Berwalds timme synes ha kommit och man allmänt erkänner det stora värde, som hans kompositioner äga, så borde Operan icke underlåta att framföra detta storslagna verk, så mycket hellre som den är nog lycklig att ännu ha till sitt förfogande en sångerska, som kan icke blott tillfredsställande utan med glans uppbära ett bravurparti i den stora stilen. Hvem vet, hur mycken bravur våra sångerskor äga om t. ex. tio år, i synnerhet som sångkonsten snart öfverallt tycks ligga i fullständig lägervall. Detta i förbigående.

Af öfriga svenska operor påminner jag om A. F. Lindblads treaktsopera »Frondö-rerna» som gifvits å Operan 1835 och 1860-61 och som snart nog torde vara förtjänt af en repris, Behrens »Lulli och Quinault» samt om Södermans fängslande enaktare »Hin ondes lärospån», ett verk, som aldrig borde