Ord och Bild: 1896

Dagèoüën*.

95

MUSIK.

K. OPERAN.

Nov. 30. Philemon och Baucis. Coppelia.

KONSERTER.

Nov. 21. Hr Hennebergs konsert.

» 24. Filharmoniska sällskapets första konsert.

» 30. Fröken Thora Hvass' kammarmusiksoaré.

*

Från Operan är, utom hr Lemons särdeles lofvande uppträdande som Romeo och en misslyckad repris af »Fra Diavolo», endast att nämna upptagandet af »Falstaff» och »Phile-mon och Baucis». Falstaff, den gamle Verdis senaste opera, är ett i flera afseenden märkligt verk och främst beaktansvärdt såsom ett lyckadt försök till modernisering af buffa-ope-ran. Verdi har själf kallat den lyrisk komedi och därmed antydt, att han velat ha den betraktad såsom ett verkligt lustspel, en Shakspere-komedi i musikalisk skrud. Alldeles som hos Shakspere omväxla här de rent komiska scenerna med lyriska inlägg, blott är komiken hos Verdi italienskt buffa-artad. För den mer germanska humorn saknar han uttryck, något som i allmänhet är fallet med sydländingar, och icke är hans lyrik, ehuru i sin art delvis rent af hänförande genom stämning och välljud, heller af den svärmiskt romantiska arten, hvilket dock gör mindre i denna pjes, då kärleksscenerna, hvilka i Nicolais opera utfylla en lång tablå med musik i konserterande stil, i Shaksperes »Muntra fruar» äro helt korta och, hvad man icke skulle tro, helt torrt moraliserande. De ömsom burleskt fantastiska, ömsom mer romantiska älfscenerna i sista akten ha däremot lyckats bättre för Nicolai, som hade Mendelssohns mästerliga musik till »Midsommarnattsdrömmen» i godt minne. Äfven Verdis musik är dock här ganska fin och delikat i färgerna.

Hvad som gör att Verdis opera som helhet står afgjordt öfver Nicolais, är emellertid den noggrannare sammangjutningen af text och musik. Verdi har här skapat en ny deklamatorisk stil, delvis sammanfallande med den han användt i vissa scener af Othello, men, såsom i ett komiskt verk är nödvändigt, med andra accenter och i det hela rörligare dialog. Detta hindrar naturligen icke, att verkliga melodiska skönheter kunna förekomma, något som också är fallet, och detta icke blott i de rent lyriska scenerna. I det hela skrifver

Verdi äfven vid deklamatoriska ställen melodiskt och sångbart, såsom höfves en italienare, och det en italienare med så luttrad och förfinad smak, som den Verdi på sin ålderdom lyckats förskaffa sig.

Icke alltid har hans stil varit så fri från råheter och banaliteter som nu. Det är för kändt, för att jag här skulle behöfva annat än flyktigt beröra det, att »Trubadurens» komponist för de brutala och triviala ställena i sin musik i årtionden var formligen lyst i bann af alla med mer förfinad musikalisk smak begåfvade personer, och äfven af dem, hvilka hade öppet sinne för friskheten och den glänsande melodiprakten i denna musik, som man nu för tiden är böjd att allt för mycket ringakta, därför att man under åratal hört den ljuda från positiven. Hvilken utveckling har icke Verdi sedan genomgått! Minns t. ex. orkestern i »Trubaduren», och hör sedan på den i »Falstaff»! Allt är här konstnärligt afvägdt, klangskiftningarne beundransvärda, samt harmonierna' af en förvånande rikedom och originalitet. Mångenstädes, såsom i första och fjärde tablåerna, ger dessutom det intressanta tematiska arbetet i orkestern ett fast underlag åt den mer fritt behandlade dialogen, i hvilken parlando-tonen förhärskar. Det hela är ett beundransvärdt verk, rikt och skiftande, men nästan alltid ungt och friskt i en grad, som, då det gäller ett arbete af en åttioårig komponist, är rent af underbart.

Till att genomgå de enskilda scenerna finns här ej plats. Jag påminner blott om den briljant skrifna första scenen på värdshuset, som slutligen mynnar ut i den deklamatoriska monologen om äran, den intagande, ömsom skalkaktiga, ömsom bredt burleska, ömsom lyriskt smältande musiken i trädgårdsscenen, buffa-duetterna mellan Falstaff samt Quickly och Ford, den originela och sprudlande finalen i andra akten, Nanettas och Fentons luftiga och smekande solon samt slutligen den komiskt pompösa fugan.

Man kan tycka, att detta verk, som onekligen hör till det märkliga, som tonkonsten under de senaste decennierna frambragt, och som är skrifvet i en stil, hvilken har stora betingelser att bli rådande inom framtidens buffa-opera, hvilken helt säkert icke kommer att skrifvas i stil med »Mästersångarne» —man kan tycka, säger jag, att ett sådant verk borde hälsats med glädje, och att man borde