Sida 680

2 6

DAGBOKEN.

TEATER.

. STOCKHOLMS TEATRAR.

K. Dramatiska teatern.

Maj 12. Dagen gryr. Historiskt skÄdespel i 4 akter af Frans Hedberg.

> 22. Elevskolans offentliga öfning.

Vasateatern.

Maj 2. Ett silfverbröllop. Lustspel i 3 akter af Emma Gad. (Repris. GÀstspel af herr Sophus Neumann.)

Arenateatern.

Maj 12. Med Sveriges allmoge. SkÄdespel i 4 akter. Svenskt original.

» 25. Lilla helgonet. (Repris. GÀstspel af fru Hilda Castegren.)

DjurgÄrdsteatern.

Maj 20. Jorden rundt pÄ 80 dagar. (Repris.)

SpelĂ„ret lider mot sitt slut, och hufvudstadens döda teatersĂ€song stĂ„r för dörren. Direktör Ranft, hvilkens spelĂ„r lika litet har nĂ„got slut som hans framgĂ„ngar tyckas hafva det, har redan stĂ€ngt dörrarne till sitt Thaliatempel inom stadens hank och stör och i stĂ€llet öppnat sĂ„vĂ€l DjurgĂ„rdsteaterns deux-battanger som Arenateaterns vĂ€ldiga inkörsportar. Arenateaterns inledningsstycke var Ă€gnadt samma stora fosterlĂ€ndska minne som Ă„ de »kungliga» scenerna framkallat sĂ€songens sista nyheter; men till tiden föregĂ„ende Gustaf Vasa-programmen kom herr Sophus Neumanns gĂ€stspel Ă„ Vasateatern — och det fĂ„r ej förbigĂ„s i en revy af detta slag.

Sophus Neumanns hela styrka som komisk skĂ„despelare kom ej till synes vid detta gĂ€stspel — det mĂ„ste medgifvas. Han behöfver verkligt burleska uppgifter, och dĂ€rför att han alltid Ă€r roligare Ă€n hela sin omgifning behöfver han en afgjordt dominerande hufvudroll, dĂ€r det blifver pĂ„ sin plats att tillĂ„ta sig alla möjliga roliga puts, att »skjĂŠre ansigter» och lĂ€gga till roligheter, med ett ord att hopa detaljerna. Grosshandlaren, nej förlĂ„t, etatsrĂ„det Selby blifver i herr Neumanns framstĂ€llning en hufvudperson, men han Ă€r det svĂ„rligen i handlingen, och den goda smaken kan hĂ€ri fĂ„ ett vapen mot den förtrĂ€fflige skĂ„despelaren. Men Ă€r han icke

obetingadt rolig, bereder icke hans godmodigt och bredt leende uppsyn med den trofasta, barnsligt hÀngifna blicken, som Àr hans enda vapen i kampen om hustruns kÀrlek och förlÄtelse, mot svÀgerskans moralpredikningar, en högtid af nöje, Àr icke det rörliga, kvicka, slagfÀrdiga lynnet oemotstÄndligt smittsamt? TÀnk dÄ, om vÄr publik fÄtt se honom i nÄgon riktig Neumanns-roll, bland hvilka Moliéres Argan kanske stÄr frÀmst! Det förebÄdas ju nu ett förnyadt gÀstspel i denna och andra uppgifter; publikens frekvens, som var i stigande under de aftnar »Ett silfverbröllop» gafs, och den glada stÀmning, som rÄdde i salongen, tyckas stÀlla vissa garantier för detta.

VĂ„ra teatrars deltagande i det nyss firade 400-Ă„rs jubileet af Gustaf Vasas födelse medförde inga tilldragelser af framstĂ„ende konstnĂ€rlig betydelse. K. dramatiska teatern gaf ett historiskt drama af Ă€ldre datum, Frans Hedbergs »Dagen gryr», och jag har hört berĂ€ttas, att i det lifliga bifallet vid premiĂš-ren pĂ„ sjĂ€lfva jubileumsdagen spĂ„rades en varm flĂ€kt af patriotisk hĂ€nförelse. SĂ„dant var emellertid ingalunda fallet samma afton pĂ„ k. operan. En del af skĂ€len hĂ€rtill kan ju sökas i galaförestĂ€llningens publiks kosmopolitiska och högdraget blaserade sammansĂ€ttning, en annan del i att det vĂ€ldiga, imponerande Vasaminnet ej stĂ„r sĂ„ högt i kurs för nĂ€rvarande i det allmĂ€nna medvetandet som Gustaf II Adolfs eller Karl XII:s — men en hufvudanledning till publikens kyliga hĂ„llning Ă€r nog att söka pĂ„ andra sidan ridĂ„n. Ej sĂ„ att förstĂ„, som hade festprogrammet varit sĂ€rskildt dĂ„ligt, men det verkade kyligt. Jag tĂ€nker hĂ€rvid pĂ„ dess kvasidra-matiska del, operan »Gustaf Vasa» faller ej inom ramen för dessa meddelanden. Denna samling »tablĂ„er och scener» hade det felet att icke vara scener och icke vara tablĂ„er. Det var ett försök att sammangjuta den orörliga, stumma tablĂ„n med den sceniska hand; lingens rörlighet och tal hos somliga i taflan förekommande personer, och det försöket Ă€r i sig sjĂ€lft ett oting, hvilket nu klarligen bevisades af t. ex. »Afskedet frĂ„n riksens stĂ€nder». Det hela var fantasilöst och torrt hop-

Skannad sida 680