Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

MUSIK.

K. OPERAN.

Maj lo. Carmen.

> " 12. Festföreställning med anledning af fyra-

hundraårsdagen af Gustaf Vasas födelse.

> 13. Lohengrin.

» 15. Pajazzo. På Sicilien.

> 18. Trubaduren.

» 22. Den vilseförda.

» 31. Faust.

KONSERTER.

Maj 5. Musikföreningens konsert. (Kiels Kristus).

s 6. Femte kammarmusiksoaréen.

» 8. Sjögren-konsert.

» 10. Hr O. Bergströms matiné.

Månadens anmärkningsvärdaste musikaliska tilldragelse är utan gensägelse den af hrr Aulin och Stenhammar gifna Sjö-gren-konserten, icke på grund af programmets egen beskaffenhet — inga nya kompositioner framfördes, och Sjögren-konserter ha vi haft förut — icke heller på grund af utförandets förträfflighet, ty det kunde tvärt om ge anledning till en och annan anmärkning, utan på grund af den lifliga hyllning, som då af den talrika och distingerade publiken ägnades den geniale komponist till så många vackra sånger och intressanta piano-och kammarmusikverk, som vi med stolthet kalla vår. Emil Sjögren har icke alltid rönt det erkännande, han kunnat hafva rätt att vänta, äfven om han inom en trängre krets af musikvänner sedan länge varit högt skattad. Många af hans sånger ha dock redan i åratal varit sjungna i vidare kretsar, och nu kom denna konsert såsom en på sätt och vis officiel bekräftelse på hans stora betydelse och detta i samma vefva, som han fått två års förlängning af sitt komponistgage, efter hvad det sägs, mot musikaliska akademiens tillstyrkan, som därigenom gifvit ett nytt bevis på sin ömhet om den fosterländska tonkonsten. Låtom oss minnas, att hvarken Berwald eller Söderman på sin tid hörde till hennes skötebarn. Och dock är det just dessa namn som med all säkerhet skola i en framtid med den starkaste glansen stråla oss till mötes ur den svenska musikens panteon. Och jämte dem kommer man förmodligen att nämna Emil Sjögren, som är en af de främste

på sitt gebiet, romansens. Jämte A. F. Lindblads visor, hvilka ju äro klassiska, äro nämligen Sjögrens sånger de i sitt slag förnämsta, som Sverige frambragt. Södermans sånger vid piano äro jämförelsevis mindre märkliga — det är icke på detta område, han har betydelse — och J. A. Josephson, Geijer m. fl. kunna väl först nämnas i andra rummet.

Det som är mest karakteristiskt för Sjögren är kanske hans pianosats med dess originela harmonier, han påminner i detta afseende om Robert Schumann, som också nästan alltid skref rent pianistiskt — äfven för stråkinstrumenten. Man kan i detta hänseende icke tänka sig en större kontrast till honom än Aug. Söderman, som framför allt var orkesterkarl och detta i den grad, att hans enda pianohäfte »Fantasier à la Almqvist» nästan förefaller som en samling orkesterstycken i klavérutdrag. I Sjögrens senare sånger träder också pianostämman allt starkare i förgrunden, under det att sången ofta blir rent deklamatorisk. Häri kan han någon gång ha gått för långt, ofta har han dock just på detta sätt med verklig genialitet lyckats träffa den rätta stämningen i de dikter, han tolkat. Jag erinrar exempelvis om hans musik till Heidenstams »Molnet». Karakteristiskt nog undviker han till och med att kalla sina sista vokalkompositioner för sånger. Men finns det också icke sångmelodi i äldre mening i dem alla, så finns där emellertid alltid rik musikalisk substans.

Att dock Sjögren under sin tidigare period frambragt en mängd sånger i vanlig mening af stor skönhet, det är så kändt, att det väl icke behöfver särskildt framhållas. Hr Aulin spelade nu på sin violin »Og jeg vil drage», »1 seraljens trädgård» och »Du schaust mich an mit stummen Frågen» (ur Julius Wolffs Tannhäuser, opus 1 2), och grefvinnan Taube, som medverkade, sjöng »O säg, du enda kära», »Det första mötet» och en henne tillägnad sång ur Victor Hugos »Les orientales». Lämpligare hade naturligen varit om en med Sjögren fullt förtrogen romanssångerska, exempelvis fru. Sterky eller Sigrid Wolff eller den främste Sjögren-sångaren, Johannes Elmblad, kunnat medverka, men detta lät sig ju inte göra, och grefvinnan Taube sjöng med rätt mycken förtjänst, ehuru roman-