Sida 211
Ă©douard rod.
I83
vÀgar, sora Ànnu icke finnas, sÄ har det rÀckts dem stenar i stÀllet för bröd.
Om dessa kvinnor dock gjorde klart för sig, hvari den svaga punkteu i angreppet ligger, sĂ„ skulle de utan tvifvel ej med fröken Keys praktik Ă€fven fördömt hennes teori, ĂŒe hade dĂ„ tvĂ€rt om gladt sig öfver den höjda fanan. Och de skulle ej sĂ„ mycket sökt förneka de mĂ„nga skugg-
sidorna utan med stolthet kunnat erkÀnna, att den vÀg, de mÄste gÄ, Àr törnbeströdd liksom alla vÀgar, sora leda till sanningen, och att dÀrför dÀr skall möta mycket, som lösryckt ur sitt sammanhang ter sig sÄsom »missbrukad kvinnokraft», men sedt i den historiska utvecklingens ljus kallas stora och fruktbringande offer för kvinnosaken.
utteratur.
ĂDOUARD ROD.*
ĂfversĂ€ttning frĂ„n förf:s manuskript.
AU R 1885, strax efter Victor Hugos död och den entusiastiska hyllning, som Ă€gnades hans minne i sammanhang med hans triumf-ar-tade begrafning, höjdes plötsligt en röst, inlades en gensaga mot den Ă€ra, som frĂ„n alla hĂ„ll tillerkĂ€ndes honom. Den rösten tillhörde en ung man, som helt nyligen gjort sin debut som skriftstĂ€llare. I vĂ„ra dagar Ă€r det inte ovanligt, att de unge frĂ„n början upptrĂ€da med buller och bĂ„ng och som upprorsmakare. Om den uppsats, i hvilken Ădouard Rod anföll Victor Hugo som tĂ€nkare, ej varit annat Ă€n ett utbrott af sĂ„dan art, sĂ„ hade den pĂ„ sin höjd vĂ€ckt nĂ„got uppseende inom nĂ„gon litterĂ€r klick, dĂ€r storheter plötsligt uppdyka för att blott allt för ofta Ă„ter sjunka till baka i tystnad och glömska. Men denna gĂ„ng var det ej nĂ„got dylikt, och den bildade allmĂ€nheten bedrog sig icke. En bestĂ€md och allvarlig sinnesriktning, en djup öfvertygelse, frimodighet och temperament, se dĂ€r egenskaper, hvilka man genast spĂ„rade hos den unge nybörjare, som förut var sĂ„ godt som okĂ€nd, men som nu blef samtalsĂ€mnet ej blott i Paris utan Ă€fven i mer Ă€n ett intelligens-centrum utom Frankrike.
Som kritik betraktade voro emellertid dessa sidor allt annat Àn oantastliga. Var
* Ur en serie Ànnu icke utgifna monografier med titeln »Kosmopolitiska skriftstÀllare».
det ens nĂ„gon verklig kritik detta? NĂ€r Rod som ett braskande pjoller affĂ€rdar den raska bild, den storslagna liknelse, hvarigenom skalden lĂ„ter oss fatta det nĂ€ra sammanhang, som förefinnes mellan alla instinktiva passioner (»det finnes tvĂ„ varelser i denna vĂ€rld, som i djupet af sin varelse genomilas af glĂ€dje: modern, som Ă„terfinner sitt barn, och tigern, som Ă„terfinner sitt byte»), sĂ„ kan man frĂ„ga sig sjĂ€lf, om icke hos denne motstĂ„ndare till Hugo den förutfattade Ă„sikten stundtals dĂ€mpat den konstnĂ€rliga mottagligheten och dennas förmĂ„ga att göra intryck pĂ„ sjĂ€len. NĂ€r han lösryckte vissa uttryck och verser ur deras sammanhang och sĂ„ dĂ€rigenom korn dem att förefalla meningslösa, sĂ„ var detta ett kritiskt tillvĂ€gagĂ„ende, som endast lidelsen i nĂ„gon mĂ„n kan ursĂ€kta, för sĂ„ vidt som lidelsen i sig sjĂ€lf Ă€r ursĂ€ktlig. Men denna lidelse var det. Och icke blott ursĂ€ktlig, den meddelade sig Ă„t Ă„tskilliga och sĂ„gs med ej oblida ögon af mĂ„nga. Och visst Ă€r, att bakom det korrekta sprĂ„k Ădouard Rod anvĂ€nde, bakom hans uttryckssĂ€tts bestĂ€ndiga hofsamhet anade man en afgjord, en oblidkelig motstĂ„ndare. Hvad var det dĂ„ hos Victor Hugo, som uppvĂ€ckte Rods harm? Han har sjĂ€lf besvarat den frĂ„gan: det var frĂ„nvaron hos denne skald af hvarje sann kĂ€nsloimpuls, det var detta snilles brist pĂ„ förmĂ„ga att Ă€lska och lida, och detta trots det han hos sig förenade mĂ„nga generationers esprit. Den unge GenĂšve-författaren sĂ„g hĂ€ri ett inflytande af förtorkande och olycksbringande
