Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

osäkerhet om, i hvilken grad uppgiften är tragisk, en viss svårighet att förena de stora, upprörda scenernas djupa patos med de andras hvardagslif tyckes mig ock vara den enda ej obetingadt berömmande observation man kan göra gentemot fru Aalberg-Uexkulls förträffliga tolkning af hufvudrolen. För öfrigt var det för den för god konst intresserade en stor njutning att återfinna alla de utmärkta egenskaperna hos denna artist; rörelsernas mjuka, harmoniska, nästan välljudande behag, röstens härliga klang och uttrycksfullhet, mimikens rika skiftningar och talets nyanser, som ibland — på grund af bristande vana vid språket — tyckas framkomma nästan för prickadt. Lösryckt ur sammanhanget blef den stora scenen i slutet af andra akten fullt jämnbördig med det bästa jag sett af denna utmärkta artist; för den logiska grundens bristande bärkraft och öfvergångens bjärthet bar som sagdt författaren kanske ansvaret lika mycket som de spelande. 1 baronens roll, som kanske skulle kunna spelas blott på temperament utan någon vidare konst af en skådespelare, som hade det rätta temperamentet, utvecklar herr Personne en stor och aktningsvärd konst, det är mycken fart och energi öfver hans framställning, och hade jag aldrig sett herr Personne förr, håller jag mycket troligt, att hans tolkning af figuren skulle synas mig fullt tillfredsställande. Nu kan det hända, att ett passioneradt utrop, en våldsam klimax genom röstens klangfärg, genom en åtbörd eller en pose för tanken tillbaka på någon af hans förträffliga komiska, karrikerande skapelser, och detta är en stor fara. Men det är ej herr Personnes fel, hans samvetsgranna studium, hans intelligenta uppfattning och säkra, fullfärdiga framställning förlora härigenom intet i värde. Herr Hillberg gaf rektorn vackert och mildt, den sordin, med hvilken herr Hillberg numera spelar, anbefalldes denna gång af noterna. Jag tror, att bägge rollerna vunnit på att fruarna Hartmann och Lundberg bytt plats; uppgiften att spela blind hade utan tvifvel med intresse omfattats af fru Lundberg, som ej har sin lyckliga afton i en intetsägande roll, där det gäller att endast vara fin och indolent. Herr Johanson hade en tråkig uppgift men löste den enkelt och varmt, dock ligger ännu någon opera-»tydlighet» kvar öfver hans diktion, som ej är naturlig och hvardaglig.

Det vore att önska, att teatern ej använde baronessan Uexkulls värderika gästspel på ny-

heter, som sedan kunna spelas af de ordinarie artisterna (dessa bli annars lätt nog lottlösa) utan med anledning däraf upptog »Antonius och Kleopatra», »Ett dockhem», »Lek ej med kärleken», »Maria Stuart», »Santuzza» eller andra stycken, i hvilka vi hort Ida Aalberg omtalas.

Vasateatern har börjat sin säsong med ett stycke, hvars framgång närmar sig Djurgårdsteaterns sista programs. Det är »Generaldirektören», en kvick komedi af Bisson, förf. till »Duvals skilsmässa», som spelas med fart och lif och lust af fruarna Håkanson och Olsson, herrar Svennberg, Olsson, de Wahl, Wahlbom m. fl. Priset tages måhända af herr Olsson, som gjort en riktigt bra och jämt hållen karakter. Fröken Magnuson, som också spelar med fart och lefverne och lust, når dock ej samma konstnärliga verkan som de öfriga. E. G.

JOAKIM LUDVIG PHISTER.

Det gamla gardet dör! Den sist kvarlefvande af den skådespelare-trupp, som under trettio- och fyrtio-talen åt Danmarks nationalscen vann anseende af en bland Europas bästa, har aflidit i sitt nittionde år. Den siste af Rosenkildes, Johanne Louise Heibergs, Nielsens, Wiehes, fru Sødrings samtida i ordets egentliga bemärkelse har gått bort, saknad och tacksamt ihågkommen af ett helt folk, ty de danskar öfver trettioårs-åldern, som aldrig sett Phister under hans femtioåriga teaterbana, äro jämförelsevis få.

Det tycks som om det varit en viss håg och fallenhet att härma, som ursprungligen ledde Phister in på hans lefnadsbana. Hans far, som var lärare vid S:t Nicolai Kirkeskole i Köpenhamn, tog ofta gossen med sig på teatern och till bekanta, där han alltid väckte stor munterhet genom sin förmåga att berätta anekdoter och att härma efter bondfolkets tal och åtbörder. Gossen, som hade ett godt öra och ett böjligt organ, lärde sig snart konsten att tala på olika dialekter och härmande alla människor han hörde. Han gjorde naturligtvis stor lycka med-detta, och så blef det bestämdt, att han skulle till »det kongelige». Tills vidare kunde han ej komma dit annat än som balettelev, och den 26 april 1817 debuterade han i baletten »Lagertha» och fick den 15 maj 1819 sjunga bondgossens solo i »Höstgildet» och gjorde det med så mycken friskhet och värme, att man nu