Ord och Bild: 1896

86

HJALMAR SÖDERBERG.

tralaste och säkert det sannaste och det djupast kända, som den hithörande strömfåran i vår skönlitteratur bragt oss — af åttiotalsgenerationens inre historia. Han steg in i lifvet med starka andliga muskler och en tillitsfull blick på människorna och världen. Han hade stora föresatser och höga mål, som för andra kunde tyckas aflägsna, men som för hans inre syn hägrade lika nära som högsta toppen af berget för den oerfarne alpvandraren; och för att nå dem hade han till sitt förfogande en som han trodde outtömlig fond af ljus energi. Hur gick det till, att denna i ordets fulla mening så unga natur så tidigt blef sliten och miste sin fraicheur, att hans kraft bröts ned och hans energi släcktes? Det är endast när det gäller detaljfrågor som man låter påverka sig af förnuftsskäl: aldrig har någon född optimist af logiska grunder blifvit pessimist eller tvärt om. Den omständigheten, att missmodet samtidigt så godt som efter hela linien bröt in öfver den litteratur, i hvilkens tjänst Töre Gam verkade, kan därför här icke ha spelat någon roll annat än som syskonflod, runnen ur samma källa; men hvilken är den gemensamma källan? Detta led i utvecklingsgången har måhända af författaren behandlats något för mycket efter regeln sat sapienti. Hans förklaring är knappast fullt tillräcklig för andra än dem, som i denna punkt ha känt något af detsamma som han själf. Jag vill därför våga ett försök att förstärka den.

»Lifsglädje» var ett ord, som under den korta men rika nordiska renässansen i början af åttiotalet stod högt i kurs. Genom att i analogi härmed potensera ordet fasa (jag finner icke i vårt språk någon bättre motsvarighet till det danska rædsel, på hvilket jag här i första hand har tänkt) till lifsfasa tror jag mig ha funnit ordet och namnet för den förstenande och till själf-förintelse drifvande makt, hvilkens symbol Medusahufvudet sedan gamla tider har varit. Man skulle också kunna säga, att denna makt ingenting annat är än lifvet själft, sedt under intighetens synvinkel. Då nu Töre Gam, som likväl synes hafva varit född inom handlingsmänniskornas kast, af yttre omständigheter drefs att stöta pannan mot den mur, hvilkens namn är Öfvermakt, tvingades han till overksamhet (här lika med en för hans andliga intressen lik-

giltig verksamhet, alltså en skenverksamhet). Overksamheten är alla lasters moder, men framför allt tankens: tanken kan nämligen drifvas till last. Liksom det för en född tänkare är ett äfventyrligt experiment att bryta sig in i handlingens värld, så kan omvändt för en handlingsmänniska tanken blifva ett försåtligt gift, som långsamt drifver mot hvad teologerna kalla den andliga döden. Så gick det då till, att också Töre Gam fångades in i den trollkrets, där man, om man väl är innanför, stirrar ögonen blinda på tomheten i gorgonens blick, till dess att musklerna slakna och hjärtat blir stelt i bröstet.

Ungefär detta säger oss också författaren i sin bok, ehuru splittradt och utströdt i en aforism här, en psykologisk detalj där. Det blir läsarens sak att själf göra syntesen.

Man kan också göra den på ett annat sätt, nämligen ur synpunkten af det gamla problemet om fri vilja. Jag kan icke erinra mig, om det står någonstädes i boken, att Töre Gam var determinist; men det framgår af det hela, att han var det. Enligt denna uppfattning är hvarje vår viljeakt bestämd af faktorer, öfver hvilka vi icke äro mera herrar än öfver stjärnornas gång. Då man alltså vet sig intet kunna uträtta, borde däraf följa, att man heller intet skall vilja; och likväl bjuder oss, så länge vår natur är sund och oanfrätt, en inre drift både att vilja och att handla till vårt eget och våra medmänniskors bästa. Här är det motsägelsesmysterium, som ligger på bottnen af all etik, och som själf-bevarelseinstinkten bjuder oss att antaga mot förnuftet. Starka naturer ha därtill som oftast en så oöfvervinnelig, rent intuitiv känsla af sin viljas frihet, att det icke kostar dem någon själföfvervinnelse att antaga mysteriet, ja, att de icke ens uppfatta det som sådant. Men lifvet har tillräckligt seniga armar för att ofta nog kunna roa sig med att göra en stark natur svag. Töre Gam fann, då det började lida mot skymningen i hans lif, att han icke var den homme fort, som han en gång hade varit eller trott sig vara; och sedan dess låg känslan af ofrihet som en mara öfver hans bröst.

Om vinden kunde tänka, skulle också han börja grubbla öfver sin viljas frihet. Han skulle först antaga den som själfklar