Ord och Bild: 1896

88

GEORG NORDENSVAN.

är, så är det åtminstone ej öfverdrifvet att kalla honom den främste charmeuren ibland dem och att räkna honom till de samtida skriftställarnes elittrupp. Bland dess medlemmar är han utan all fråga en af de mest spirituela och mest originela.

Han har på senaste tid blifvit uppmärksammad äfven i vår nordliga vrå af världen. Man nämner ofta hans namn, det händer till och med, att man läst honom. Säkert är, att den, som en gång gjort hans bekantskap, räknar honom till sina mest distinguerade och intresseväckande vänner.

Anatole France är känslig och suggestiv, konsekvent och full af motsatser. Han är glad öfver lifvet men på samma gång melankolisk, han är from och han är tvif-lare, han är barnslig och raffinerad, han är grundligt boklärd och han har sitt stora nöje af att gäckas med de yrkeslärde. Han är öppen men på samma gång reserverad, han betraktar menniskorna med på en gång ringaktning och välvilja, han är den personifierade fördragsamheten, men hans ironi kan vara lika hvass, som orden oftast äro mjuka. Hans skrifsätt och hans sätt att vara satirisk röja uppenbart inflytande af Renan, men han är likväl alltid sig själf, alltid subjektiv, olik andra. Alltid är han lugn, i jämvikt, behärskad, han har visst aldrig öfverilat sig.

Hans bildning är lika gedigen som omfattande, hans esprit -— för att begagna ett uttryck af Jules Lemaitre — »en af de rikaste resultanter af århundradets hela intellektuela arbete». »Il est 1'extrème fleur du génie latin.» Lemaitre »vet ej någon författare, hos hvilken verkligheten reflekteras af ett mera rikt underlag af vetenskap, litteratur, tidigare intryck och meditationer». Men det vore likväl orätt att räkna honom till dem han själf kallar àmes livresques, till bokvurmarna, som föredraga studerkammaren framför fria luften, »bibliotekens ädla dam» framför himlens vindar, och som glömma lifvet för böckerna. Mera än att kunna tyda urkundernas gamla texter är att kunna läsa lifvets bok. Hans vetgirighet har räckt till för både det ena och det andra. Men om han skämtar, när han påstår, att det är nyttigare att plantera kål än att skrifva böcker — hvilket ju helt och hållet beror på individens anlag och begåfning för det ena eller det andra — så är det på fullt

allvar han säger sig ha lärt mest under de tider, då han ej studerat utan endast flanerat och roat sig med att se sig omkring i världen och bland människorna.

Med mycken energi förfäktar han den åsikt, att han i själfva verket är en lat natur. Han glädjer sig åt minnet af de lyckliga år, då han lefde utan att skrifva, lefde ett ensamt och kontemplativt lif. •»Eftersom jag inte studerade något, lärde jag mycket». Lättjan leder nämligen till eftertanke och eftertanken till skönhet. »Det är då man drifver omkring sysslolös man gör de vackraste intellektuela och moraliska upptäckter». Tyvärr är det ej hos oss alla dagdrifveriet medför ett dylikt resultat.

En af Anatole Frances biografer, Édouard Fod, uttalar som sin öfvertygelse,* att om France någonsin varit sysslolös, så har han varit det på ett mycket instruktivt sätt. Han har — påstår Rod — säkert ej kastat bort en timma af sitt lif. Hans »lättja» blef emellertid en orsak till att han så pass sent bröt igenom som författare. Hans böjelse för ett »ensamt och kontemplativt lif», hans lust att studera och iakttaga var säkert större än hans lust att skrifva.

Och den, som läser och tänker mycket, lär sig bland annat inse, att det, som han kunde ha att säga, hvarken är nytt eller osagdt, och att det före honom funnits snillen, till och med större än han själf, i världen, att det följaktligen är af mycket ringa vikt, antingen han talar eller tiger. Insikter åt det hållet öka ej en författares tro på sin betydelse för mänskligheten — de som gå käckast fram, det är de som tänka minst.

Det är också möjligt, att Frances liflighet och mottaglighet för intryck — ty han var länge mera smidig och bildbar än ursprunglig — utgjorde hinder, då det gällde att koncentrera sina studier inom ett bestämdt område, att samla sin kraft i det arbete, han för tillfället hade för händer. Rod har säkert rätt, då han liknar France vid en skolgosse, som alltid har annat i hufvudet än endast läxan för morgondagen. Och man kan möjligen på France själf tillämpa ett uttryck, han i en af sina kritiska uppsatser fäller om en yrkesbroder: »Hans svaghet ligger i att han förstår för

* I Revue de Paris 1894.