Ord och Bild: 1896

IOO

J. J. ALBERT EHRENSVÄRD.

far tillfälle att göra, är icke att försmå; ty med de fel och egendomligheter, som vidlåda henne, utgör likvisst Alexandrine Sparre en sund och lifskraftig bild från det föregående århundradet. Men äfven i andra afseenden erbjuda dessa bref åtskilligt lockande för en hvar, som med det förflutna vill stifta en förtroligare bekantskap än den, som står att vinna genom blotta kännedomen om de stora, i historien upptecknade händelserna. Spridda kulturhistoriska drag låta sig uppfånga, och i brefskrifvarinnans eget åskådningssätt framträder samtidens återspegladt. Härtill kommer, att grefvinnan Sparres brefväxling med sin man förskrifver sig från två perioder af Gustaf III:s regering, hvilka särskildt äro ägnade att väcka intresse, nämligen först från de ljusa, förhoppningsfulla månaderna, som närmast följde efter den 19 augusti 1772, och sedan från de oroliga oktoberdagarne 1788, då fienden samtidigt från två håll hotade rikets gränser, och den inre jäsning, som redan burit frukt i Anjalaförbundet, bebådade nya söndringar och nya hvälfningar. I sin mån bidrager denna brefsamling att belysa tänkesätten under dessa båda vidt skilda men hvar för sig karakteristiska episoder ur Gustaf III:s växlingsrika lefnad.

Alexandrine de Cheuses var född den 13 juni 1735 i den holländska kolonien Surinam, hvarest fadern var generalguvernör. På fädernet tillhörde hon en ursprungligen fransk men sedermera på grund af religionsförföljelserna under Ludvig XIV emigrerad familj; modern — Katarina Eleonora Temmingk — var däremot af en infödd holländsk släkt. Efter de Cheuses' död trädde modern år 1738 i nytt äktenskap med- föremålet för sin ungdomskärlek, friherre Joachim von Dü-ben, i historien bekant såsom frihetstidens siste kanslipresident. Düben hade en kortare tid varit anställd vid svenska

legationen i Haag, och här hade grundlagts den böjelse, som för Katarina Eleonora Temmingk och hennes späda dotter skulle skapa ett nyt^ hem i det aflägsna och okända Sverige. Redan 1749 afled modern, och ehuruväl Alexandrine de Cheuses' förhållande till stjuffadern vid denna tid synes hafva varit prägladt af förtroende och tillgifvenhet, torde likvisst den isolerade ställning, som hon intog i Sverige, i förening med stjufifaderns inträdande i ett nytt gifte hafva bidragit till hennes beslut att redan vid nyss fyllda 17 år räcka sin hand åt den mer än dubbelt äldre Johan Sparre. Härmed må nu förhålla sig huru som helst, äktenskapet, hvilket ingicks 1752, blef, såsom tydligt framgår af hennes efterlämnade bref, i hög grad lyckligt.

Johan Sparre, hvilken vid denna tid var en man på 37 år, hade å den militära banan hunnit till öfveradjutant och öfverstelöjtnant. Åtskilligt hade han sett sig om i världen, och hans militära erfarenhet var förvärfvad å slagfältet. Det sorgligt ryktbara finska kriget 1741 — 43, i hvilket han tjänstgjorde såsom den olycklige befälhafvaren Charles Emil Lewenhaupts öfveradjutant, hade väl ej kunnat i högre grad bidraga till hans utveckling; men i stället hade han å utländsk mark haft tillfälle att på hedrande sätt göra sina lärospån under befäl af två af samtidens ryktbaraste fältherrar, Eugène af Savoyen och Moritz af Saxen. Han hade därvid gjort sig ett namn icke blott såsom en tapper och oförvägen krigare utan äfven såsom en af sin tids mera vetenskapligt bildade officerare. Lägger man härtill hans börd och släktskapsförbindelser •— bland annat var han svåger med Anders Johan von Höpken — tycktes han med skäl kunna vänta sig en vacker framtid.

Under det pommerska kriget avancerar han äfven till öfverste, utmärker